”Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga”, skrev Wittgenstein. Jag har aldrig förstått det där, men vem förstår hans Tractatus fullt ut? Jag babblar vidare, alltid hittar pratkvarnen nå’t matnyttigt korn. Det är som med äktenskap, dä’ kan löckes.
Saker en kan säga i nådens vecka 37:
– Hur gick det i matchen?
– Illa. De fick inkast.
– Vad får du om du korsar en mördarsnigel och en svensk bondhöna?
– Trädgårn full med närproducerade ägg.
Den tredje saken får du hitta på själv, det ska alltid vara ojämnt antal.
Eller så kan du tiga och vänta på vecka 38. Då blir det roligt.
# Vad säger en norsk när han tycker ”Dä’ lugnt”?
# ”Dä’ rolitt”?
# Inte kan en fråga Wittgenstein heller. Men vann gjorde hans landsmän. Ständigt dessa inkast.
”Warum man nicht sprechen kann, darum muss man zweigen” vill jag minnas att Ludwig W påpekade. Önskar man att denna LW-tes ska förklaras eller förtydligas, så får man stor hjälp av Ray Monks och Gunnar Fredrikssons Wittgensteinbiografier. Den förra är lång som sju svåra år – men briljant – medan Gunnar F:s bok är väldigt roande (och på sitt sätt överdådig den också). Som bekant finns Ludwig Wittgenstein i två upplagor – den yngre och den äldre – där den äldre med den klokares rätt tog avstånd från den yngre och därmed också från Tractatus, som ju bl. a skrevs i första världskrigets skyttegravar.
Jag läste en biografi härom året, parallellt med Tractatus och en del andra texter. Tractatus är underhållande men jag funderar ju stundom på om han menar allvar eller inte. Hans senare avståndstagande gör inte saken enklare.
Fast – tydliga citat blev det.
Personligen tror jag att man kan tala om allting, bara det görs rätt, vilket min omgivning stundom noterar att jag försöker. Och försöker. Och försöker.