En skrivkarl stämplar ut, del 1

Tredje etappen klar. Arbetslivet. Vad roligt jag har haft och som jag har jobbat. Fast en gång latade jag mig, asch det hände faktiskt två gånger, nu kan det sägas.

Det här kommer att bli en lång historia, sätt på kaffet, det kan du behöva. Ta en smörgås till. Läs nu, barn.

DEL 1

Jordbruk

På Almars gård jobbade jag inte mycket, det var väl kojbyggandet med kusin Jörgen då i så fall. Hämtade mjölk, målade rutor, bar ved. När jag var åtta flyttade vi. På det lilla småbruket i Ängebäckstorp blev snart vedskjulet en del av reviret. Klöv ved så blodvite stundom uppstod. Ett vackert ärr från en yxa går tvärs över både pek- och långfinger på vänster hand, sådant är alltid intressant i sällskapslivet. Mitt jobb var ofta att förse farmor och farfar på övervåningen med ved. Korta vedträn skulle det vara till den kaminen, de fick sågas en gång till.

Vi hässjade hö, jag fick sitta bakpå slåttermaskinen och lyfta kniven när pappa vände med traktorn. Hässjningen var en fest, då stod det en kagge med svagdricka i änden på en av hässjorna. Någon gång rastade vi ju och solen sken. När vi sedan körde in det torra höet var det mitt jobb att stå på lasset, ta emot och trampa ner. Då sjöng pappa. Mocka för hästar, kor, grisar och höns var en annan syssla. Det är ett privilegium att ha fått växa upp på barfotatiden och fortfarande minnas känslan när du råkar trampa på en färsk hönsskit på lagårdsbacken, så det gula kletet pressas fram mellan tårna. Nog hade vi råd med skor men om somrarna gick jag så mycket barfota att när hösten kom kunde jag obehindrat gå i nyslagen stubbåker utan att de härdade fötterna rörde en min.

På försomrarna fick jag harva åkrarna så mycket med GMW-traktorn och harven att jag numera lovat mig själv att aldrig klippa gräsmattan på just det sättet. Harva ska du göra rakt och energibesparande. Klippa mitt gräs gör jag kors och tvärs, hit och dit, grannarna vet varför.

Hösten när jag var sexton fick jag en röjkniv i näven och gårdens samlade björkslybestånd att decimera. Sällan har mitt hoppfulla diktande varit så varvat med stolta hugg. Böj björk och hugg, böj björk och hugg. Sitt på en stubbe och skriv en vers om sådant som en pubertetsyngling tänker på. Böj björk och hugg.

Sågverk

Våren därpå följde jag med pappa till sågen i Molkom, där han börjat efter att vi sålt. Jag fick jobb direkt. Den tidens företag tog stort socialt ansvar, fast det begrep inte den här upproriske unge mannen. Första dagen erbjöd mig Evert, basen, ett arbete som fick de andra sågverksgubbarna att le.

– Ser du sågspåne där borte?
Ja, det gjorde jag förstås. Ett berg med sågspån.
– Bra. Ser du skôttkärra där?
Jo, jag såg skottkärran också.
– Fint. Då tar du denne skôvla (skoveln) och sôrterer sågspåne i två lika store höger. Fura för sig å tall för sig.

Där tillbringade jag sedan några månader innan jag började om på gymnasiet, plus att jag jobbade alla sportlov, friluftsdagar och somrar. Efter lumpen blev det några år till, mest i gamla justerverket tillsammans med Gösta Z, min store läromästare. Det var han som berättade att om jag skulle komma där och förändra världen, så var det bra om jag lärde mig lägga jämnkant på virkespaketen först. En klok inställning. Vi justerade brädor och plank på ackord och skrattade hela dagarna.

– Buller? Asch, dä vänjer en sej ve’, ropade de gamle.

Efter några år sökte jag och kom in på Journalisthögskolan i Göteborg. Gubbarna var stolta. Gösta klippte ut en notis ur lokaltidningen Värmlandsberg och satte upp på väggen i justerverket. Molkomsbo antagen till Journalisthögskolan.

Det blev jag stolt över.