En skrivkarl stämplar ut, del 3

NYFD

Jag fick skrivkramp. Det blev tyngre och tyngre att skriva ut artiklarna. Då såg jag två annonser i länstidningen. Ansvarig för Försäkringskassans blankettförråd i Karlstad. SOS-operatör i Karlstad. På den ena stod min gamle lumparkompis Lars som kontaktperson. Jag for dit. Här är del tre om mitt arbetsliv.

DEL 3

SOS-centralen

Trots Viktor Root och alla fågelböcker jag recenserade började jag bli trött på skrivandet och sökte till min förvåning deltidsjobb som operatör på SOS-centralen i Karlstad. Fyra lärorika arbetsår (ofta på mer än heltid) där jag lärde mycket om de människor som håller Sverige igång nattetid. Allt från jourhavande veterinär till ambulans, polis och räddningstjänst. Gick med personsökare rätt ofta, beredd att ställa in mig på centralen 25 minuter bort inom en halvtimme. Var med och räddade liv och såg till att strömlöst folk fick elen tillbaka.

Lärde känna en massa människor som var precis som journalister, de rycktes med när det hände något (men journalister hade de ofta svårt för).

SOS-märkeEn fredagkväll ringer en strömlös, en jössehäring, där har många nära till skratt.
– Ja ä utta ström, sa han. Vad beror det på, när får vi’n tillbaka?
– Vet ej.
– Du förstår, dä varste ä att nu har ja inget varmvatten heller. Å ja som ska på fest i kväll.
– Gå på festen ändå. Berätta för dom vad Napoleon skrev hem till sin älskarinna från ryska fälttåget. ”Tvätta dig inte, jag kommer hem snart”.

Samtalet bandades, precis som alla andra samtal in till SOS-centralen. Jag har aldrig hört om chefen lyssnade på just det avsnittet, men de andra pratade ett tag om det.
– Vet ni vad den nye sa till en som var utan ström?

Räddningsverket

Det dök upp en ny platsannons. Räddningsverket, som hade huvudkontor i Karlstad, sökte journalist till sin tidning Sirenen. Jag läste och tänkte inte mer på saken. Då ringde de mig. Den här tjänsten ska du söka.
– Nej.
– Jo. Hur många journalister tror du det finns som kan räddningstjänsten?

Utvärderare

Jag fick jobbet. Snart hade jag spelat innebandy med en rätt stor del av den svenska brandmannakåren. Alla heltidsbrandmän i hela världen har smeknamn, en firma i källaren och är bra på att laga mat.

På St Johns brandstation i Brooklyn lärde de mig åka på stången, när de såg att jag sprang nerför trapporna hela tiden till alla 17 larm den natten. Det var ju inte så svårt. Värre var att försöka se macho ut på bilden de tog.

På Räddningsverket lärde jag mig surfa på nätet. Det var 1994 och html hade gjort entré i de tekniskt intresserades datorer. Plus min. Snart lärde jag 250 personer i verket att surfa. Då, när Google ännu inte fanns och det var bra att kunna söka smart med plus- och minus-tecken.
– Surfa säkert och värdigt, cheferna är väldigt tveksamma till detta. De tror det bara är porr.

Det trodde alla chefer i hela världen.

Krönikor i press, radio, tv och på scenen

Talar på Almars höränne

Adjökåseri till älskade arbetskamrater – på min barndoms höränne, Almars gård. (Foto: Tina Ulfsdotter).

Under tiden skrev jag krönikor i Radio Värmland och Värmlands Folkblad. Det är den form av skrivande jag trivs bäst med. Dessutom hade jag börjat få förfrågningar om att åka ut i bygderna och kåsera från scenen. Det är sanningens ögonblick, att läsa sina texter högt och märka vilka som fungerar och vilka som inte gör det.

Jag var livrädd i början och rädd är jag fortfarande. Numera vet jag att rampfebern är nyttig och får mig att skärpa mig.

Det finns inte mycket som slår den där känslan när en publik bär en på sina armar. Vad du än säger, så tror de du är rolig. Vill du varva med allvar, så är de med på det också. En föreställning handlade om min studieresa med LO i Värmland till förintelselägret Auschwitz. Hur någon kan komma på tanken att förena allvar och skratt i en sådan berättelse kan man ju undra, men det gjorde jag, för annars hade det blivit olidligt. Vid flera föreställningar såg jag samma man på första raden bokstavligen både gråta och sedan skratta under en och samma 45-minuters skildring.

Den berättelsen fungerade varje gång. Andra föreställningar kunde bli succé på ett ställe och nästan fiasko på ett annat. Eftersom jag ofta sysslar med ordlekar och inte är någon stor skådespelare så är lokalen viktig, det lärde jag den hårda vägen. Folk ska sitta nära och de ska inte sitta vid runda bord, så några vänder ryggen till. Aldrig mer kaféet på Värmlands Museum, det säger jag bara.

Du ser precis vad varenda människa tycker, när du står på din scen. Längst fram sitter fanklubben, längre bak de mer tveksamma. En gång uppträdde jag i Nej till EU. Lokalen var en gammal skola i Glava-trakten, det var först jag, sedan fika och sedan jag igen. Publiken var med på noterna, de skrattade när jag gjorde narr av kolossen EU och var allvarliga när jag ville det. Alla utom en dam i medelåldern. Hon satt uppflugen i ett fönster och var fullkomligt ointresserad.

Jag tog ett djupt andetag vid fikat och bestämde mig för att ge allt för att roa henne efter pausen. Tittade knappt på de andra under sista halvtimmen, vände mig bara till Oberörda Tanten. Det hjälpte inte. Hon rörde inte en min när de andra smålog eller skrattade.

Efteråt kom hon fram och tog mig länge i hand med båda händerna.
– Tack för det du gör, sa hon. Du är så bra. Jag har inte haft så roligt på många år.

Om jag har nåt jag vill ha sagt? Det är klart jag har, krönikor för dess egen skull är det värsta jag vet. Det måste finnas en människa bakom. Bäst är du när du är arg, säger folk, och det stämmer tyvärr. Själv försökte jag alltid varva mellan tre sorters texter. Var tredje skulle vara en gullig betraktelse från naturen eller familjen, särskilt när barnen var små (utan att lämna ut dem). Var tredje skulle vara ett klassiskt kåseri. Var tredje en arg politisk satir. Storskrattet underifrån åt överheten.

2004 slutade jag skriva krönikor. Jag har alltid tänkt att det är bäst om det är krönikören själv som tröttnar först. Nu gjorde jag det. Trött på min egen röst. Efter ett tag fanns det inga färska kommentarer kvar att använda, när jag skulle stå på scenen. Då tackade jag nej där med, fast jag nyss farit runt och uppträtt två-tre gånger i veckan.

IMG_9543_S-OI dag frågar de ganska sällan, men det händer att jag tackar ja. Fortfarande har jag tre regler: 1. Försök alltid ge publiken ditt bästa. 2. Var alltid nykter när du uppträder. 3. Tigg inte applåder.

De första två har jag aldrig brutit mot. Den tredje alldeles för ofta.

### Serien om jobb jag minns: En skrivkarl stämplar ut, del 1 – En skrivkarl stämplar ut, del 2

En kommentar till “En skrivkarl stämplar ut, del 3”

Kommentarer inaktiverade.