Ledig stund i stan. Strosar in på deras bibliotek, drar ut första bästa häfte ur lyrikhyllan och gör bibeltricket. Poeten heter Ko Un och sidan är slumpvis vald:
Dårhuset är ett fantastiskt ställe –
jag är envåldshärskare
jag är en mäktig general
jag är generalsekreterare i FN
jag är popidolen Park Hun
jag är Gud
jag är miss Korea
jag är filmstjärnan Kim Bo-gil
och varje dårhus är ett annex till ett annat dårhus
Tänker på Monica Nilsson
Där sitter jag sedan i en fåtölj bredvid världslyriken och tänker på Monica Nilsson. Jag intervjuade henne när jag skrev en lokal facklig lärobok åt Kommunal Värmland. Du vet, de där kvinnorna och männen som håller oss alla vid liv med sitt arbete, från vattenverk till vårdapparat. Eller inom Ko Uns mentalvård för den delen.
Jag frågar inte om biblioteket har boken. Min egen bokhylla hemma har den. Där hör jag Monicas röst igen på sidan 43, ser glimten i ögat och känner allvaret, samtidigt:
”Monica Nilsson har nära till skrattet, som den gärna har som arbetat 29 år på Marieberg.
– Ja ska säge dig, att när vi hade tre stycken Jungfru Maria samtidigt, då va’ det liv.
Eller när hon fick sig en rak höger så hon for ut ur vårdsalen. Det händer ibland inom mentalvården.
Den kvinnliga patienten som slog, slog inte Monica egentligen. Hon var från planeten Pluto, nämligen, och låg på en säng precis i utkanten av den platta planeten Jorden. Det var fästmannen, jordingen, hon slog efter, när han försökte knuffa både henne och sängen utöver kanten.
– Så du förstår Monica, det var honom jag drämde till.
Inte kan Monica Nilsson vara långsint över sådant. Visst blir de ’knôtterstôllige’ ibland som hon säger, hennes patienter. Men dessemellan ligger de snällt på sina sängar och dricker coca-cola.
Vissa ringer fortfarande, långt efter att de skrivits ut, och meddelar nya fotbollsresultat.
– Jag skulle aldrig ha stått ut i alla år, om vi inte kunde skratta åt stolligheterna efteråt, patienterna och jag, säger hon och ler igen.
Som den gången de höll på att skriva in en rufsig distriktssköterska som kom, inte den propra patient hon hade med sig.
Eller… Nej, vi får sluta där. Men det är ömsint Monica ler, tro inget annat. Narr gör hon verkligen inte av dem hon vårdar, den här trygga förkämpen för bra arbetsmiljö från Kristinehamn.”
Hela världen ett dårhus?
Sedan berättar Monica och arbetsmiljökapitlet om två bra verktyg för kommunalarna år 1996. Lagen om arbetsmiljö och Arbetarskyddsstyrelsens föreskrift om internkontroll. Fast det är en annan historia.
Under tiden får vi andra gneta på. Vi som inte blivit påkomna med något Napoleonkomplex än och fortfarande inte tror att vi är Jesu moder eller far hans.
Stryk på jobbet, det har jag aldrig fått.
Gneta på. Glöm inte tvinga makthavarna på vår jord att rädda klimatet och minska klyftorna nu. Du vill väl inte att hela världen ska bli ett dårhus?
Om mig | Sju års klåda | Skrivet
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)