På er tid sa ni väl ”uppvakta”, säger en ung vän till mig.
Nej du, uppvakta sa vi inte. Inte ”älskar dig” heller. ”Ja’ diggar dig” sa jag i början till henne som skulle bli min fru. Pinsamt tycker jag nu, fast då var de fåniga orden djupt och ärligt kända. Diggar henne gör jag än men med nya ord.
Absolut inte ”uppvakta”. Vad sa vi egentligen? Där hemma på skogen sa vi ”fria”, men vad sa vi när vi kom till stan och ville låta fina? Det har jag glömt. Hjälp mig, någon.
Friade vi aldrig där?