Det finns en teckning av Albert Engström. Huvudpersonen, Kolingen, står utanför en finare restaurang och tittar in. På andra sidan rutan sitter välgödda herrar och kalasar från en dyrbar meny.
Kolingen, luffaren, höjer sin enkla pilsner och skålar med herrarna:
– Putäll på er grefvar och baroner!
Ser du klassamhället framför dig? Precis så tydligt kunde bara den drivne konstnären gestalta det, dessutom med humorn som vapen. Med satiren drypande om pennan fick Engström sitt budskap sagt, bättre än hundra flygblad, tidningsartiklar och tal:
Det finns ett klassamhälle.
Det finns en överhet.
Den tål att skrattas åt.
Just så ser jag på den omtalade överklassafarin till Solsidan också. Den är tydlig och enkel. Rollerna är som sprungna ur ett grekiskt drama, samtidigt som de är hämtade direkt ur vår samtid, inklusive solsideynglingarnas fläskkotlettfrillor och oförskämda uppträdande.
Unga män som lämpligt nog slänger ägg och småmynt efter underklassarna i bussen. Underförstått: här är vi så rika att vi har råd att kasta mat på enkelt folk om vi vill. Sådana där som inte bor på vår sida. Vi köper bara ny mat sedan. Solsidan är full av ägg.
Resans organisatörer intresserar mig inte, annat än som pr-genier och skapare av ett modernt drama. Parollen om klasshat intresserar mig än mindre. Men orättvisorna, klyftorna, utanförskapet: dem borde vi debattera, grefvar och kolingar.
Varför är Solsidan så full av ägg?