Varje gång mitt exemplar av Werner Aspenströms Samlade dikter 1946-1997 blir dammigt har jag gjort fel.
Torsdagskväll, känner mig stressad, hittar den gröna pocketboken på hyllan under tv-bordet, slår upp en sida på måfå:
IBLAND HÄNDE DET ATT SAKEN
BLEV SOM MAN TÄNKT SIG
Antagligen kan det aldrig förklaras
varför de som klottrar, kletar och knådar
plötsligt känner sig övertygade om
att strecket de drog,
krumeluren de gjorde,
ordet som uppenbarade sig
var det rätta.
En del frestas då tro att ett högre pekfinger
styr våra lekfingrar.
Säkert bedrar de sig.
Det var bara något inne i dem själva
som lade sig till rätta
– som skatan i sin riskoja
en senvinterdag
medan snöflingorna ännu oredigt
virvlar omkring.
Då är jag redan lugn.
I vårt hem har vi två regler. Vi ska skratta minst tre gånger om dagen. Vi ska pussas (ojämnt antal pussar) när vi skiljs på morgonen.
Nu inför jag en tredje regel bara för mig själv, lika frivillig som de båda andra. Den handlar om boklig dammfrihet. Varje gång mitt exemplar av Werner Aspenströms Samlade dikter 1946-1997 blir dammigt har jag gjort fel.
Han ska aldrig behöva dammas av.
Dikten av Werner Aspenström ingår i samlingen
Tidigt en morgon sent på jorden (1980).