Jakten på min nya drömrunda går vidare. Jag pratar inte golf eller shopping, jag pratar om en rejäl löpslinga, helst i skogen, och definitivt bortom alla invanda vardagsbanor som jag tröttnat på.
Detta har hänt: häromdagen hittade jag henne på Lantmäteriets topografiska karta, strax nordväst om Forshaga. Men det var bara rent teoretiskt och redan på kartan rymde hon ett par svagheter. Först gällde det att hitta rätt stig vid ett par stigkors och sedan rätt ställe att gena över ett berg, mellan två stigar. Spännande! Naturligtvis hade jag roligt vid första provlöpningen. Det bästa var att jag sprang fel. Rosig på kind kom jag hemjoggande i solskenet med en mystisk felspringning bakom mig som gjorde rundan för kort och inte alls lika fin som jag tänkt mig. Trots Krävande Backen, trots Blånande Utsikten.
Hurra! Sådana utmaningar älskar den här långsamme motionslöparen.
Hittar felet
Jag plockar av mig mina blöta träningskläder och den svettiga gps-klockan och klickar fram kartan i datorn igen. Ha, jag tänkte väl det. Alla stigar är inte med. Det går inte att välja rätt i skogen med en så förenklad bild av verkligheten, det var inte mitt manuella kartminne det var fel på. Intressant! Detta får vi lösa. Jag SKA ha en ny löprunda som jag inte kan springa med förbundna ögon.
… om jag så ska leta hela sommarn.
… jag är ju så nära.
Medan jag värmer matlådan kommer lösningen. Vänta nu, jag har ju haft med mig en riktig orienteringskarta hela tiden. Friska Forshaga-kartan i mobilen. Friska Forshaga är en motionssatsning med kontroller i både tätort och skog, jag är en av arrangörerna och precis som deltagarna kan jag tanka hem en app. Där finns en perfekt karta med varenda höjdkurva, varenda stenblock och varenda liten småstig jag behöver.
Upp med appen, klick klick, pek pek – och där ser jag lösningen som inte fanns på lantmätarnas karta. Jag skulle ha fortsatt lite till i kanten av hygget.
Lockar mig fel
Nästa dag gör jag det och hittar en gräsbeväxt gammal väg som slingrar sig trevligt fram, i trakter jag nästan aldrig besökt. Den här vägen har jag inte sprungit, inte hela.
Efter tre och en halv kilometer av nya rundan väljer jag sedan en fin liten stig åt vänster i stället för att fortsätta rakt, nära sankmarkerna. Det vägvalet ser mer inbjudande ut, jag har aldrig sett stigen förr och kartappen ligger oöppnad i mobilen i vätskebältet. Karta är fegt, jag minns ungefär men får lust att avvika och undersöka lillstigen. Den har så behagliga kurvor.
Det går åt pipsvängen. Hur ska jag annars lära mig någonting om jag inte provar? Lilla fina omvägen slutar på ett berg fullt av olöpbara branter och torr gammal nerfallen skog. (Kolla bilden ovan, det är från ett av de snällare ställena). Jag får klättra, gå och halvspringa en halv kilometer innan jag är tillbaka på drömrundan igen.
Fel i dag igen – va’ skôj!
# Det finns folk som går omkring och rabblar sin klyscha för varenda människa de möter.
# De ”vill inte dö nyfikna”, säger de.
# Arma stackare. Nyfiken vill jag vara ända in i mål.