Löparselfie i brunt skogsmaskindike.
Låt oss göra det enkelt. Jag vann.
I tre somriga dagar har jag hållit på och jagat, inte ära och evig berömmelse, inte rikedom – men en drömrunda. Alla mina löprundor har blivit för bekanta, nu vill jag ha tuggmotstånd. Det ska vara skog, det ska vara kuperat, det ska vara tuff terränglöpning ibland och det ska vara smalt, kurvigt och farligt.
Jag ska kunna springa fel om jag inte skärper mig. Jag ska inte veta allting.
Tredje varma försöket
På kartan har jag redan hittat rundan. Två gånger har jag försökt, båda gångerna har hon gäckat mig. Jag älskar’t! Nu är det lördag i sydvästra Svealand, sommarmoln, 23 grader varmt och Krävande Backen och Blånande Utsikten är sig lika från tisdagen och fredagen. Den ene brant, den andra blå. Båda gör sig bättre i verkligheten än på bild.
Jag brukar inte stanna och fotografera när jag springer. Kära nån det är ju första sommaren jag har mobil med. Berättar jag varför, så tycker du jag är en mes. Det har med vildgrisar att göra, mer säger jag inte. Vildgrisar och eventuell trädklättring. Musiken står trädpiplärkan för.
23 grader varmt, benen trötta sedan i går, uppförsbacken gick fort att förstå. Så jag stannar och stretchar i dag igen och tar en bild på de blå granskogarna i öster.
Kritiskt parti i rött
Karta brukar jag inte heller bära med mig, men i dag ska hon knäckas, rundan. Det finns ett kritiskt parti. Jag har ringat in det lurigaste avsnittet med rött på utskriften.
Skogsbilväg, barrstig, gräsväg, fortsätter förbi luriga stigen åt vänster, springer rakt bland kvistar och ris, det är faktiskt en gammal körväg i botten och där är stenen, bra. Plötsligt får jag se ännu ett tecken på mänskligt liv. En orange skylt precis på andra sidan ett dike som en skogsmaskin plöjt. Nu är jag nära lösningen.
Bilden överst på sidan är från det diket. Selfie i brunt skogsmaskindike. Jag springer till vänster om diket, tar sedan för långt åt höger men hittar så småningom stigen mot nordväst. Kritiska partiet avklarat, tjoho!
En löpare hade vänt
Resten är en promenad i parken. ”Hade dä vart en bonne hadde han stöpe” brukade en bekant säga när han snubblade till. Hade det varit en löpare hade han vänt, tänker jag, men detta är en orienterare. Vad är lite kvistar och ris, en och annat trädstam och en hel del traktorspår i 900 meter för en van terränglöpare?
Inga problem är vad det är. Under och ibland bredvid traktorspåren finns hela tiden stigen på kartan och titta, där är vändplanen redan. Värmländsk vardagsnatur, än sen då? Skogar ska brukas och nu är det inte svårt att följa Sisuledens orange skyltning bort till backen i milbanan.
Här har jag min nya runda, tajmad och klar. Hela vägen hittad, jag vann! En tuff, krävande, tidvis blöt och … alldeles underbar drömrunda.
Nämnde jag Jungfru Marie nycklar, wunderbaum-granen, trollsländorna, de två mystiska männen med tre motorhuvar öppna, den kvarglömda skogsarbetarbaracken på hjul eller min oerhörda trötthet efteråt och löplust under tiden?
Bra.
Trivs.
Blånande Utsikten.
Del av Friska Forshaga-kartan med Kritiska Partiet inringat.
Värmländsk vardagsnatur i röda ringen.
Jungfru Marie nycklar i utförslöpan innan vändplanen.
# Alla människor har drömmar, men en del gömmer dem djupare.
# Själv drömmer jag om mottot för bloggen. Alltihop. Om skrivande, springande, levande och världsförbättrande.
# Nästa gång ska jag springa rakt på stigen bortom skogsmaskindiket. Inte irra åt höger. Irra aldrig åt höger, där finns ett träsk.