Sista semesterveckan, åker på bilutflykt till bilismens ungdom. Platsen heter Båstnäs och ligger mellan den avlånga sjön Foxen och Norge. Här står de och minns, bilarna från förr. Hur många bilvrak finns det egentligen på den gamla bilskroten? Femhundra? Tusen? Hur såg det ut här när de en gång ställdes på plats? Öppen mark? Nu har skogen sakta och mumlande tagit över, allt vi ser är igenväxta bilar, två dalmasar och en norsk.
Norrmannen har bott över natt i sin husbil och blir salig när han får visa oss den långa bilkön på ett ställe mitt i skogen. Den kön har inte rört sig på länge.
Vad har inte alla dessa forna fordon fordom sett. Vem har de transporterat? Så många kyssar, så mycken lycka och olycka.
Här också, säger norsken och drar vidare med oss i regnet. Det här måste ni se.
Långsamt hämtar naturen tillbaka det den kan. Sakta växer mossa, lavar och björksly in över VW, DKV och Opel Kapitän. Under ett träd står en gammal Tjorven som för länge sedan slutat dela ut post till förhoppningsfulla. Grenar växer in genom öppna bilrutor, på sätena växer det, livet.
Fyra böcker har skrivits om platsen: Parkert av Per Hjort och Rolf Larsen, Drömmar i plåt av Bengt Berg och Horst Tuuloskorpi, Här slutar allmän väg av Miro Tallvod och Kärlek till en skrot av Staffan Ekengren. Fler lär det bli.
Att gå runt och fotografera är tillåtet. Vill vi köpa delar finns ett mobilnummer vi kan ringa. På engelska är lappen på dörren riktigt hotfull. Det finns traps uppsatta i husen, står det.
Vilken sorts fällor vill vi inte veta.
# Min första bil var en grå folkvagnbubbla.
# Den förde med sig många fördelar, en av dem är jag gift med.
# Körde jag i diket i snön kunde jag gunga upp den på vägen igen, för hand.
Vi ska åka många mil
uti lyckans röda bil,
om bensinen ej tar slut
ska vi åka livet ut
– tut!
Ja, det är ett magiskt och tvetydigt ställe,
natur contra civilisation …
Och så: tack för fina bilder och dito text!
Tack, Bengt!
Jag har redan lust att åka tillbaka.