Den förste som visade mig ett datachip en gång i mitten av 1980-talet var över 80 år. Han var född i Kina under boxarupproret och familjen tvingades fly. Staden namn uttalades Junch’ping och så uttalades även den svenska stad de hamnade i. Det tyckte han var intressant.
Till sin 90-årsdag hade han skrivit en debutdiktsamling, som han gav sina barn och barnbarn i present. I samma veva redigerade jag en antologi där han var med. Den höll på att aldrig bli färdig för tryck, han filade ständigt på formuleringarna. ”Slutgiltig version” stod det alltid i följebreven. Varje gång, många gånger.
Nog finns det hopp. Detta apropå chip – och år.
Mera mys
Någonstans i en låda har jag ett gammalt chip. Jag brukade använda det som rekvisita vid scenuppträdanden och skrivarkurser.
Tack, tekniker. Datachips har fixat fler fredagsmysigheter än den frejdigaste fabrik i Filipstad.