… och då hör de av sig. Vänliga människor som läst mitt tvivel och tror det är allvarligare än det är. Jag blir så glad. Finns det bara en enda människa ute i verkliga livet som tycker att mina ord gör skillnad, så räcker det. Då är vi två som jag skriver för.
Det fanns flera.
Nyss satt jag och sökte på några slumpmässigt utvalda kommuners facebooksidor. Deras flyktingsamordnare hade blivit nerringda. En del dagar rasslar det till i det kollektiva medvetandet och ord och bilder får betydelse. Det är bedrövligt att vi ska behöva se en liten treårig pojke ligga ilandfluten, död, på en badstrand för att det ska hända.
Ändå visar människors reaktioner på vad jag visste hela tiden. Medmänskligheten och solidariteten finns och lever. Ibland blir en enskild bild bara för mycket – och vi ringer våra flyktingsamordnare. Vad kan vi i vår familj göra?
Nog vet jag hur samhället borde ordnas. Inte är jag bara en snäll och beskedlig karl som tror att det räcker med pengar till Röda Korset och barnskor till asylmottagningen. Icke. Fast det börjar där och det är vackert när det sker. Jag är stolt över varenda medmänniska i min närhet som tänker så.
Kanske börjar förändringen i samhällsklimatet just i det ögonblicket? Kanske gjorde den det nyss? Kom med oss dit, så går vi vidare sedan.
Vi har mycket att ta itu med.