Lördag, snön vräker ner och vi älskar det. Hurra för Sydvästra Svealand, hurra för grossbolstorpsk vinter och vitt, vitt, vitt!
Härom kvällen läste jag Olles skidfärd av Elsa Beskow, det var länge sedan men precis som jag trodde. Än bjuder sexåringens skogstur moderna barn på aha-upplevelser. Än vibrerar den berättelsen inom mig.
*
När Olle fyllde sex år fick han ett par nya skidor av far. Han hade inte haft riktiga skidor förut.
Men vintern dröjde länge att komma det året. Visst kom det litet snö ibland, men den töade genast bort, innan marken hunnit bli vit ens. Olle han gick där och längtade och längtade och undrade: ”Blir det då aldrig vinter i år?”
Igenkänningen börjar direkt. Hur många kvällar stod jag själv med näsan tryckt mot barnkammarrutan? Platt näsa, klent med snö där ute i bondgårdsmörkret, bara vinden som ven mot tvättstugan, tegelhuset och vår yttervägg.
Sedan kom den. Vit och fin, hela världen ommålad och mjuk.
Ett par veckor före jul började snön falla i stora flingor, och det snöade två hela dagar och nätter i sträck, så att allting blev insvept i ett tjockt täcke av snö. Och när Olle vaknade på morgonen tredje dagen, var himlen lysande blå, och snön glittrade som av milliontals stjärnor.
Två par barnaöron lyssnar, två par ögon tittar på bilderna när jag läser boken för dem. Barnet inom mig lyssnar också, glöm inte den ungen. När det gäller snö blir jag aldrig vuxen, senaste snöängeln fick jag till för bara några veckor sedan vid pulkakullen.
Ivrigt följer vi Olle ut i skogen. Där dignar granarna under bullig snö och andedräkten är ett vitt moln ur munnen.
Vad det var vackert i skogen! Och vackrare blev det, ju längre in i den Olle kom. Olle tyckte, att det var, som om han kommit in i vinterkungens förtrollade slott, och därför ropade han med hög röst: ”Tack, snälla Kung Vinter, för att du har kommit till slut!”
Snart får vi träffa den allihop. Farbror Rimfrost, Kung Vinter, Gumman Tö och Prinsessan Vår.
”Snälla tant Tö,
låt bli våran snö!”
*
Visste jag det inte förut, så skulle jag inse det denna kväll vid läslampan, med två intresserade snövänner bredvid mig. Naturen i sig är god nog att älska, de fyra årstiderna med. Men våra goda naturskildrare hjälper oss på traven.
En gång, i min barndom, har Elsa Beskow skickligt förklarat det jag inte visste att jag tyckte. Det gör hon än.
Kom, nu går vi ut och åker pulka. Det snöar. Tjohoo!