För några år sedan ville jag gå ner i vikt och bli smalare om midjan, eftersom livet är mig kärt. Det gick bra, 5:2 var som gjort för mig.
Målet nåddes. Många kilo blev det och envisheten mådde fint.
Vad jag inte räknade med var en höst och vinter 2015-2016 med benhinneproblem, kyla och virus som fick mig att ersätta löpningen med ryggbiffar, chokladkakor och ett även i övrigt fettbildande leverne.
Nu står jag här med skymd sikt igen. Inget allvarligt men tillräckligt för att störa. Jag vill inte känna brösten jogga när jag skumpar. Eller tvärtom. Jag är en sådan människa som inte ens ska ha bröst. När jag står naken och blickar söderut vill jag se vad jag äger och har. Nu ser jag mest vad jag ätit och har.
I måndags morse inledde denna midjemåttsinnehavare stolt en ny 5:2-kur. Buken har 3,7 kilo som ska bort.
Jag ser det som ren siktröjning.