En medmänniska jag känner på långt håll skriver inlägg på Facebook och berättar om en besvärlig reparation där hemma som hon klarat. Stolt informerar hon oss. Hon brukar göra det.
Då berättar jag om min fru. Hon vet inte att hon inte kan – och därför kan hon det mesta hon tar sig för. Bygga vedskjul, rensa avlopp, krypa under huset och byta filter till krypgrundsavfuktaren. Dessa praktiska ting som får ett hus att överleva.
En dag ringer min fru firman som levererat vårt krånglande bubbelbadkar. Det brukar vara hon som ringer de samtalen. Efter en stund har karlen i andra änden klart för sig vad felet är och hur han tror det kan lagas.
-Har du nån gubbe hemma? säger han.
-Öh… hur så? svarar hon förvånat.
-Ja… jag tänkte han var händig…
-Nej det är han inte. Men jag är.
Generat förklarar badkarsmannen hur luftpumpen ska skruvas bort och hur den nya pumpen han skickar ska anslutas. När paketet kommer löser hon det. Ingen i vår familj tycker det är konstigt.
Löjlig könsfråga
Om sådant berättar jag för medmänniskan med inlägget. Att jag bor med en person, för vilket allt är möjligt. Då svarar kvinnan föraktfullt på facebook att det är löjligt att göra könsfråga av saken. För säkerhets skull nämner hon en kroppsdel som hon har.
Könsfråga? Först blir jag bara full i skratt. Vem har talat om kön, tror du vi tänker på kvinna och man när jag spadvänder trädgårdslandet och min fru snickrar räcke till altanen? Jag beundrar ju inställningen hos praktiskt folk som törs, så enkelt är det.
Sedan blir jag förbaskad och avvännar människan. Det är lågt, jag vet, riktigt onödigt är det, men jag har svårt för härskarteknik.