Låt oss prata om skammen. Det är en finurlig känsla.
Saken är den att jag försökte måla upp en ögonblicksbild ur mitt nya liv för ett tag sedan, på Facebook:
I dag har jag gjort det som jag fantiserade om förr om åren. Suttit ute i solen mitt på dagen en vanlig torsdag, lyssnat på takdropp och grönfink och läst. Länge. Utan att skämmas. Trivs.
En högst ordinär uppdatering, även om vänliga vänner både gillade och kommenterade. Språket hackar, naturskildringen är tunn. Jag är visserligen stolt över att nyss ha lärt mig hur grönfinken låter om våren, men det syns inte i formuleringen.
Jag kan inte fåglars läten särskilt bra utan tar dem oftare på utseendet. Helst ska det vara frusna fågelbordsfåglar.
Där hade ingen tid att sola
Nej, det som skiljer texten från andra jag skrivit är skammen. Det är klart jag suttit i trädgården och solat en vardag förr, men inte i timmar. Bara om det varit semester.
Du kan ta småbondesonen från småbruket men aldrig småbruket från småbondesonen. Där jag växte upp var det ingen människa över tio års ålder som solade länge. På en vanlig vardag? Aldrig i livet. Det fanns för många verktyg, för många munnar som ville ha mat i stior, bås och stall. För mycket ved som behövde klyvas, staplas eller bäras in.
Jag brukar säga att vi var den sista generationen i landet som lärde oss skämmas över att gå med händerna i fickorna. Det var ett tecken på att du var lat och sysslolös.
– Fryser du om händerna? sa de vuxna. Tog jag sedan inte av mig luvan när jag mötte någon utanför familjen kunde det komma ett spydigt:
– Har du ägg i mössa’?
Sista gången jag fikade där
Skam. Det var ena sidan av saken. Skam – eller å andra sidan yrkesstolthet. Har du dessutom haft jobb i offentligheten eller fått din lön av skattebetalarna, som jag ofta fått? Då sitter du inte och rullar tummarna på brinnande arbetstid när folk ser det. Inte annars heller för den delen.
– Ska inte du jobba nu? sa servitrisen på cafét i den lilla köpingen i Småland där jag var lokalredaktör. Hon var färsk prenumerant och tyckte jag fikade för länge med Anki på konkurrenttidningen.
Det var sista gången jag drack kaffe på det konditoriet, men det är en annan sak. Jag tycker ju om arbetsmoralen. Varför skulle jag annars skriva det här?
En ska göre rätt för sig. Fryser du ôm hännera?
## Tiderna förändras.1960 hade inte ens en folkpensionär satt sig på en stol i trädgården med Oscar Wilde i näven, mitt på blanka torsdagen. Inte där jag växte upp.
## Trots att de gamle läste mer än jag gör nu.
## Farmor hade säkert bakat matbröd och stoppat strumpor. Farfar hade gått med lien på några dikesrenar.