Utsmyckad biljettautomat i Åmål.
Tårar i rösten i min radio. Det är språkröret Åsa Romson som tackar för sig.
Jag tänker inte recensera Miljöpartiet, det får bli en annan gång. De splittrar vår miljörörelse tyckte jag när de bildades och tycker så än. De har en massa bra idéer och folk och en väldig förmåga att hålla sig med knepiga vänner, det tillhör också bilden. Så blev de recenserade i alla fall.
Tårar var det. En gång lärde jag mig uttrycket mjukhetens styrka. Maskrosen växer genom asfalten, det är starkare att våga visa sig svag än bara stark.
Jag glömmer aldrig när det satt folk på främre raden och först skrattade och sedan grät, vid några av mina antirasistiska föreställningar. Det handlade om vår resa till södra Polen och Auschwitz. Först skrattade de, sedan grät de.
Vi är en del som har alerta tårkanaler. När tv:n blir det minsta sentimental brukar familjen titta kärt på mig: – Pappa gråter.
Grät inför kommunpamparna
Mitt personliga rekord var när jag började snyfta inför provinsens kommunalråd och kommunchefer, vid en trafikkonferens. Plötsligt hör de ärrade politikerna hur länstrafikbolagets informatör får tårar i ögonen mitt i sin power point-bild om kommande priser i kollektivtrafiken.
Jag tyckte så synd om dem.
Tur att det fortfarande finns människor med känslor! Egenkärheten & hårdheten växer av sig själv medan omtanke & kärlek måste underhållas. Det kostar så lite men ger tusenfalt att bry sej!
Svensson ä dä gott om men Sven-Ove dä vill vi ha flera!
Tack, det var vackert sagt, nu blev jag glad. Du är en vänlig själ.
Haha. Är likadan, men kan inte minnas att jag gråtit åt en PowerPoint-bild. Åtminstone inte av den anledningen 🙂
Jag börjar tycka att det är dags att bilda De Lättrördas Förening. Tänk vilka filmkvällar vi skulle kunna ha.
En mer allvarlig kommentar, Per: Tack för intervjun i Värmlands Folkblad i dag. Jag blir förstås glad över din lyckade operation. Men också över det du säger om skatter, välfärd och om invandrare i vården. Jag önskar att alla människor tänkte som du.