Min uppfattning i Palestinafrågan har jag haft sedan slutet på 60-talet. Du får inte ta ett folks land, inte ens om det är för att ge det till ett annat folk som det är synd om. Detta var fel i Amerika, när fattiga emigranter från Europa stal indianernas jaktmarker och det var lika fel i Palestina.
Sedan blir det en historiens ironi om det folk du ger landet till dessutom börjar tillämpa den hårdhänta politik som de förtryckare använde, vilka gjorde att det en gång blev särskilt synd om detta folk.
Observera att jag har all sympati för utsattheten hos de förföljda judarna i nazityskland och allt förakt för det forna förtrycket i det riket. Det bara försvarar inte att de nyss förtryckta börjar riva hus med bulldozrar, hus som det finns folk kvar i, eller tvingar de forna ägarna av Palestina att visa upp sina pass och papper vid varje gathörn inför nervösa, beväpnade 20-åringar. Det är hur du behandlar de som du tycker sämst om som visar hur civiliserat ditt samhälle är.
Allt detta har jag vetat och tyckt länge.
Nu har det kommit en bok som gestaltar och visar upp det som jag har tyckt så länge. En alldeles särskilt fin roman, som hade varit god läsning, vilket land och folk den än hade handlat om. Men som blir särskilt bra, för att det är denna klassiska konflikt den gör berättelse av. Den som alltid har gett så många så dåligt samvete.
Det är ju så synd om dom, efter…
Ja, det är ju det. Synd om palestinierna som FN tog landet från, med god hjälp av terrorister med bilbomber och skjutvapen. Vår egne svenska medlare Folke Bernadotte var ett av mordoffren, den gången.
Läs Susan Abulhawas bok Morgon i Jenin om du så bara ska läsa en roman i år. Hennes berättelse löser inte konflikten kring Jerusalem och Palestina, men har du något hjärta i kroppen så hjälper den dig att förstå.
Ena dagen offer. Nästa dag ockupant. Ena dagen föraktad, nästa dag föraktare. Mitt i allt är Morgon i Jenin en varm och djupt mänsklig berättelse också. Hur nu det gick till.
En stor roman.