Det här är en pinsam text. Läs inte den. Gör nåt roligt i stället. Annars kan du bli rädd. Det är jag. I alla fall lite.
Allt började på 1980-talet. Då, när de första vargarna dök upp i norra Värmland. Hurra! skrek jag, som är varm naturvän och tycker ulv är en naturlig del av den svenska faunan. Arbetskamrater till mig tillbringade många arbetstimmar med att försöka fotografera den grå.
Sedan slumpade det sig så att en helt annan fotokunnig person lyckades ta första bilden på insändardebatternas huvudfigur, strax utanför Kil. Jag var inte rädd.
I samma veva lyckades ett och annat vildsvin ”rymma” ur hägnet vid en viltköttsrestaurang i nordväst. I tanken satte vi redaktörer roade citationstecken runt ”rymma”, men rädd var jag inte.
Ännu lite senare hade vi i familjen skaffat älskade utekatter och upptäckte enstaka fästingar bakom öronen på dem ibland. Jag var inte rädd.
Inte samma skog
Åren gick. Vargarna gjorde det som vargar är bäst på, nämligen att göra nya vargar. Fästingarna gjorde liknande övningar, vildgrisarna med. Det var ett jädra parande i skog och mark.
Sex är en vacker sak, naturen är grann och grisar, ulvar och fästingar brukar tända på likasinnade som vill.
Vargar kom, fästingar kom och fick slagkraftiga sjukdomar att sprida, pigga jägare satte ut nya grisar i skogen.
En dag var min del av taigabältet inte sig likt.
Klart jag läste på
Nu är jag en noggrann jäkel. Naturligtvis läste jag på. Ulvar är rädda för människor, deras mat består av älg och andra jägarvillebråd. Fästingarnas TBE kan man vaccinera sig mot och borrelian går att bota, bara du ser upp i tid. De ska inte ens skruvas bort, dra rakt ut. Kleta inte med nåt, då tömmer de bara ut mer smitta. Vildsvin gillar oss inte heller och blir nattdjur om de lär sig att människan stör dem om dagarna.
Bra. Jag har inte ändrat mig om de tre djuren, de bor här de med och gör nytta alla tre, möjligen med undantag för fästingen. Vem lever på den?
Rädd?
Nu kommer det pinsamma strax. Han spred sig ju vargen. De spred sig ju svinen. Till och med den fästingburna TBE-smittan närmar sig våra marker. Inte lägger jag mig på rygg på första bästa sommaräng i dag och räknar moln, fast jag fått fjärde sprutan och nästan aldrig hittat blodsugaren på min skogsvana kropp.
Respekt.
Rädd, skulle rubrikskrivarna skriva.
Varg har jag aldrig sett, men väl hans spår. Han är nära nu, den grå. Jag vet att han inte rör folk, ändå ser jag mig över axeln när jag fikar på en stubbe mitt ute i allemansrätten. Rätt åt en sydvärmlänning, hör jag röster fnittra, norrifrån. Rätt åt dig, du som skojade så med oss.
Onödig respekt för ulven?
Rädd skulle Expressen skriva.
Låt bli mina svampar!
Grisarna är också 500 meter från vårt enkla hem. Högst. Folk har ju matat dem, då växer stammen snabbt. Jag ser hur de rotat i marken överallt i vår tätortsnära skog. Till och med mitt eget bästa kantarellställe ger de sig på, dessa kloka djur. Ge hundan i mina svampar!
Inte går jag rakt genom värsta snåren på alla hyggen i dag, som förr. Det kan ju ligga 20 vildsvin och sova där. Galtarnas betar kan vara 30 centimeter och jag äger varken skyddsbyxor eller gevär.
Jag älskar jägare men är för darrhänt och närsynt skytt själv, lärde jag mig i lumpen. Skadskjuta mina medlevare i skogen vill jag inte.
Respekt.
Och rädd.
Död varg glömmer
Vad gör vi nu åt detta? Ja, fästingarna är en aning svårjagade har jag förstått. Vaccinera dig, svenska folk, subventionera sprutan, svenska landsting. Den är för dyr nu, även samhällsekonomiskt.
Vargen bör jagas i rimlig utsträckning och under ordnade former. Skjut då för farao inte hela revir, spara några individer som lär sig bli räddare för människan. Död varg minns inte mycket.
Vildsvinen bör jagas effektivare, vi har för många. Om nordvärmlänningarna fnittrar åt mig i vargfrågan så tillåter jag mig att le ödmjukt åt svenska jägare ifråga om grisarna. Vargen är inplanterad, muttrar ni. Det tvivlar jag starkt på, nog kan en varg ta sig från Finland och hit. Men fundera på vem som satte ut vildgrisarna i våra skogar. Inte var det vi vapenlösa.
…och ändå vill jag se dem
Hur många vildsvin behöver ett land, för att de, jordbruket och vi andra ska fortsätta att må bra? Fundera på saken. Snart finns de på Tingvallaön i Karlstads centrum. Då blir det väsen.
Fast – jag vill gärna se dem med, någon enstaka gång, precis som jag vill se vargen. Då ska jag säga som pappa när han skojade kärt med mor min:
– Du ser näre ut på bra hôll.
Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman | Kôppra (c) Sven-Ove Svensson
Vet du – det allra bästa är att Trafikverket byggt en ekodukt från Norra Sörmon till Södra Sörmon. Tack, tack säger den rätt stora vildsvinsflocken på I2-området och vandrar glatt ned till Skutbergets gröna gräsmattor 🙂
Hoppsan. Jag som trodde den bron var till för att undvika inavel bland de västligare karlstadborna 😉
För övrigt vill jag rekommendera Mikael Thams bok Vildsvin : beteende och jakt. Den är slut på förlaget men finns på bibliotek. Själv läste jag den från pärm till pärm vid ett antal besök på Mölnlycke bibliotek.