När vi var fler än en per by

Onsdag. Tittar på ett program om samer som lagen placerade utanför renbetesskötseln. Sedan förlorade de samiskan.
Där är inte jag men jag älskar ungdomarna som försöker vinna sitt språk tillbaka. Ett av de nio samiska språken.

Där är inte jag. Ändå försöker jag då och då kämpa för mitt modersmål. Den sydvärmländska centralvärmländska dialekten. Vi som sa töser om flickor tills de var ungefär fjorton och sedan sa vi fruntimmer. Det var ett neutralt ord den gången, där jag växte upp.

Jag vet vad det betyder i dag, för de flesta.

Det var vårt samhälle. De flesta av oss var småbrukare. Karlarna var bönder, vi barn likaså. Kvinnorna var starka i det samhället. Jag tror det berodde på deras ställning i produktionen. Utan min mor och hennes vänner hade inte våra företag fungerat. De kallades fruntimmer och vi visste vad de gjorde. Höll hemmen vid liv men också kor, grisar och åkrar. På mötena hade de en röst. En stark röst.

Det hade de i jordbruksföretagen med.

Samerna har sitt, de med renar och de utan. All respekt för det. Den situationen kan jag inte lösa men jag vet vems vän jag är.

Själv har jag gjort en klassresa. Ibland tror jag att min resa är väldigt lik många samers. Uppåt eller neråt har vi rest.

Småbonde var jag inte skapt att bli. Skrivandet var min syssla, det lärde mig mina tänkande grannar att bli. Småbönder blir gärna filosofer som hör skogen susa.

Jag saknar den svenska byn.
Då, när vi var fler än en familj per by.

Än susar skogen. Den är fortfarande fattigmans tröja.