Jäspalt vilka reformer!

Söndagen den 16 december om aftonen slår det mig. Det kanske inte finns något slutmål? Det kanske är strävsamma förbättringar, en efter en efter en, som är målet?
Tänk om inte reformerna bara är metoden, tänk om de också är målet?

Jodå, jag har läst klassikerna. Alla möjliga politiska klassiker från 1968 och framåt. Kartong nr 12 och 17 i vår yttre snedgarderob är fulla av dem. Marx & Engels Kommunistiska manifestet, Lenins Staten och revolutionen, Stalins skrift om marxismen och den nationella frågan (!), Plechanovs bok om personlighetens roll i historien, Mao Zedongs om rätta sättet att lösa motsättningar inom folket. Plus alla de andra.

Axel Danielsson, Ernst Wigforss och Olof Palme står kvar i hyllan, det finns det fler som gör, både röda och gröna böcker.

Jag tänkte länge att det var bra att ha lösningen paketerad i en volym. Exakt formulerad.

Tron på boken
Den synen på böcker var en vana från det berömda, älskade året för 50 år sedan. Då, när alla svaren fanns i en behändig liten citatbok, lagom stor för jackfickan.

Visserligen gjorde gubbarna på sågen sedan om mig, de lyckliga åren vid förstakapan. Det har jag berättat förut. Världen var inte så enkel som i klassikerna. Opinionsbildning gick inte så fort, här gällde det att ta ett steg i taget, förbättring efter förbättring. Han visste ju det, klampare G vid andrakapan.

För säkerhets skull tyckte ombudsmannen på SSU i Göteborg 1974 att det var en lagom reformistisk inskolning, när han skickade mig till SSU Haga-Annedal. Jag hade börjat studera i Göteborg efter sågverksjobbet och klubben var Sveriges radikalaste SSU-klubb. Det har jag också berättat om. (Här kan du läsa om saken, inlägget berättar dessutom mer om kartongerna i garderoben).

Han hade inte behövt skicka mig dit och till alla kurserna på Bommersvik. Jag läste redan Axel Danielsson och hans vänner så ögonen blödde. Tron på boken levde kvar.

Möten med människor
Böcker är bra. Lärdom gör inte ont, kunskap är makt. Det är bara det att alla svar inte finns i bok. Verkligheten i sig, mötet med människor av kött och blod, har också något att lära.

I den tron har jag gått vidare. Förvisso läst, förvisso skrivit själv, men också kämpat praktiskt i perioder, framför allt i olika rörelser vid sidan av partipolitiken. Miljörörelsen, idrotten, Nej till EU och EMU, olika kultursällskap, Nej till Muminvärld på Skutberget. Försökt lära och inspirera människor att skriva om sina liv, stått på scener och talat allvar men också försökt få folk att skratta ett och annat skratt mitt i livets dysterheter.

Ibland är humorn ett nödvändigt plåster. Jag blir verkligen mer och mer övertygad om att vänstern måste våga skratta oftare. Rätt använd kan humorn vara både vapen och verktyg, den kan skapa sammanhållning och fungera som plåster. Varför skulle vi annars skoja så om servettbudgetens vänner, dessa dagar?

Ibland finns det inte annat att göra för stunden, än att skratta åt eländet.

Originalen är bäst
Det var länge sedan jag blev glad reformist och trygg socialist av demokratisk sort. Vi får ta förbättringarna en i taget, vi får kämpa mot de kraftigt ökande klyftorna i samhället och det korkade kvinnoföraktet, vi får vänligt förklara för Stefan Löfven att det är dags att börja tala om klass igen och om hur Sverige spricker. Det kan inte vara meningen att en av de 50 vd:arna i landet med högst inkomst ska tjäna lika mycket som 55,1 industriarbetare. Vi får be Löfven sluta tro att han ska vara nääästan lika invandringshård som SD eller liiika mitt på höger-vänsterskalan som Annie Lööf tror att hon är.

Originalen är bäst. Socialdemokrater gör sig bäst som socialdemokrater
… och det finns ett parti till som kanske är mer reformistiskt än dess medlemmar själva tror.

Det perfekta slutmålet
Allt det där har jag tänkt. En del av det länge. Men en sak har jag hela tiden burit på, ända sedan hösten 1968. Tron på slutmålet, Det Perfekta Samhället.

Sittandes på bokcirkel bland vänner, klokare än jag, inser jag det plötsligt, mitt i diskussionen kring Åsa Linderborgs och Göran Greiders bok Populistiska manifestet. Det är söndag i Klarälvsdeltat, på Orrholmen lyser adventsstjärnorna och boken och vännerna är en glädje.

Mitt i samtalet inser jag det. Det finns inget slutmål. Människan kommer alltid att behöva kämpa för ett bättre, rättvisare, friare, mer solidariskt, jämlikare och mer jämställt samhälle.

Det är strävsamma förbättringar, en efter en efter en, som är målet. Reformerna är inte bara metoden. De är också målet. Vi blir aldrig färdiga.

Men jäspalt vilka reformer!

### Apropå personlighetens roll i historien. Fundera över vilken klassisk socialist som börjar sina memoarer såhär:

”Jag har inga gamla anor och min stamtavla sträcker sig icke långt tillbaka i tiden. Vi proletärer komma och gå okända in och ur livet, utan att det göres något väsen därav.”

Tänk att två enkla meningar kan vara så ledsna och stolta på samma gång. 

### Det är vägen som är mödan värd. Här läser Karin Boye själv första versen på dikten som fotbollstränare gillar: I rörelse.

Om mig | Vi måste börja tala om klass
Inlägg nr 1 902. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)