Semester, sitter på en sten bortom en stig ovanför Ängbråten och dricker kaffe ur en kåsa. Lyssnar till skogens novemberljud, känner lugnet i bröstet och kommer att tänka på en annan naturvän. 1895 skrev han detta:
Men kan en socialdemokrat älska ”våra strömmars brus”, så länge den elektriska kraften i vattenfallen är privategendom, älska ”bäckarnas språng”, så länge endast strändernas ägare få fiska kräftor och högt betalande engelsmän meta laxöring, älska ”den mörka skogens dystra sus”, där baggbölarens yxa förjagat skogsnymfen och andra poesier, älska ”stjärnenatten”, varunder en här av utplundrade proletärer hacka tänderna av köld, och ”sommarljuset”, i vars sken de få arbeta sig svettiga dag och natt? Kan han älska allt detta? Ja, han kan och bör älska det som ynglingen älskar sina drömmars mö, vilken han först måste erövra, eller vandraren sitt mål, som han endast kan nå på en lång och mödosam stig.
Axel Danielsson heter skribenten. Han var inte så dum den stavnäspôjken.
Telefonbild: Utsikt från min fikaplats.
Ja, det var mer poesi i arbetarrörelsen på den tiden. Nu är det väl bara Greider som lyckas skriva på det sättet. På Sveavägen 68 finns det åtminstone inte någon av Stavnäskvalitet…
Det finns en i Björkås, ska jag säga dig. Jag tror det är adressen fortfarande, i alla fall. Poesin behöver inte vara lyrisk. Jag känner traktorpoeter, larmpoeter och busspoeter. Det viktiga är att man har något som man tror på och driver det.