Varje gång jag tror att jag är Jesus så slår det tillbaka.
22 februari
Lätt rehabrunda efter skada. Nu gäller det att hålla igen.
1 mars
Snöpuls runt ängen, springer 90 sekunder, går 60, springer 90… Gräset är mjukt, snön ovanpå likaså. Försöker hålla igen.
Jag har varit övermodig. Varför kan jag aldrig lära mig? Det är ju så enkelt:
– Varje gång jag tror att jag är Jesus så slår det tillbaka. Du får tolka mig bildligt nu käre läsare, men det stämmer.
När jag uppträder inför publik:
Några uppläsningar går väldigt bra, publiken älskar varje ord, skämt och gest jag hittar på. Då blir jag för säker till nästa gång. Varpå inget fungerar.
När jag leder skrivarkurs:
Grupp efter grupp utvecklas. Modet växer, snart vågar de läsa högt för varandra, berätta barndomsminnen så vi vrider oss av skratt och gå till kommunen och be att få se dagens post. Då blir jag för självsäker igen och backslaget kommer. Nästa kurs fungerar ingenting.
När jag tränar vinterlöpning, snart fyllda 69:
Det går bra vecka efter vecka, visserligen ingen älskad snö men skogen är blöt och fin. Snart springer jag oftare än på länge, november går, december med. Vinterlöpning! Löpsteget är muntert och sinnet snabbt, ibland är det tvärtom till och med. Nu du gubbe är du på gång. Här ser ni en 68 plus-gôbbe som inte går av för hackor.
Då gör jag det.
Naturligtvis.
Jag går av.
Min flitige vän
Titta på bilden överst. Det är min flitigaste träningskompis vintertid. En gammal älskad tröja från 1983. Hon har sett mig springa i lera, på skare, i djup lössnö, över lingonris, mosse, stock och sten, längs grusväg, asfalt, skogsstig och elljusspår.
En gång i tiden orkade hon längre och fortare, nu vill hon hem tidigare. Då brukar jag följa med. En får ta hänsyn till de gamle, hon är ändå snart 37. Fast kan du tänka dig, i vinter har vi orkat längre än på länge.
Skönt trött, ingen återhämtning
Så kommer den där torsdagen då vi går i Dejebergen med vandrargruppen. Inget särskilt med det, vi vandrar och babblar, lyssnar på fåglar och fikar, precis som vi brukar. Bergen i Deje är högre och brantare nu än förr i tiden så jag blir trött.
Skönt trött.
På eftermiddagen har jag lovat följa med en yngling 60+ på en ny löprunda han hittat på. Höjdkurvor på tvären här med, visar det sig. Skogsbilvägsbacke efter skogsbilvägsbacke, löjligt långa uppförslut i skogarna nordväst om oss. Mitt på rundan får vi saxa över gallrad björksly och studsa över lingonris och sten i tio minuter. Man är väl orienterare.
Rejäl inre blödning
Sedan ser vi havsörnen, det är min och tröjans allra första. Inte tänker en på trötthet då, när en tror att en är om inte örn så i varje fall Jesus.
Det är jag inte.
Allting är inte möjligt, inte riktigt allt.
När jag kommer hem är vänstervaden blåröd nertill. Muskelbristning med blodutgjutning.
***
Jag har gått av.
Nu gäller det att hålla igen, kära gamla tröja.
Hur gör en?
Hem | Om mig | Löpa
Inlägg nr 2 043. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)