– Skrivare? Är han dyr i lön den?

I begynnelsen var jollret. Sedan kom ordet. Det talade.
Sedan kom dagen då jag nåddes av den fantastiska nyheten:
– Dom har uppfunnit ett skriftspråk. Det går att s-K-r-i-V-A ner orden på ett papper. Tjohoo!

Jag vill inte påstå att jag har skrivit varje dag sedan dess, men bra nära. Brev till M-a-M-M-a och f-a-R-R-m-O-r, ”Mitt sommarlov” i skolan, stadgar för SRB (Sven-Oves Rövarband), flygblad mot Vietnamkriget och hormoslyrbesprutningarna av Fryksdalsbanan, artiklar om viktiga ting, informationstexter om viktiga ting, packningslistor (kalsonger, snöre, tejp), diverse tryckta skrifter (om åren på sågen, brandskydd för barn och slikt), facebookinlägg om mat jag ätit och rundor jag rundat.

Jo, nog har man randat. Det heter så på journalistspråk. Hoppas det berodde på att papperen blev randiga, för det har jag sagt till mina barn. ”Papper”? Det hette ”matsedlar”. Möjligen ”mackor” om du var tillräckligt tuff.

### När jag söker på ordet ”randa” i betydelsen skriva får jag träff i ett lexikon över ”Stockholms förbrytarspråk och lägre slang 1910-1912” samt i en ordlista över journalistuttryck.
### Lägre slang?! Hrmff!

Uppdaterades med vev

De första orden plitade jag ner med blyertspenna på vitt spännpapper. När blyertsen inne i träpennan gick av fick man uppdatera skrivverktyget i en så kallad pennvässare. Den i skolan var roligast, för den fick du veva igång. Unplugged.

Skulle vi radera fanns det ingen pil bakåt utan texten fick bearbetas mekaniskt med mjuk materia.

I skolan skrev vi med bläckpenna som man doppade i en bläckflaska. Bläck, det uttalades precis som om det hade varit svart på engelska men det visste vi inte. Bläck var blått på den tiden.

När jag var 16 köpte jag min första skrivmaskin. Fördelen med den var att den skrev ut direkt. Strömlöst.

När jag var 34 knappade jag första gången på en datamaskin. Har du knattrat benhårt på mekaniska skrivmaskiner i 18 år, då glömmer inte dina fingrar den hårdheten.
– Slå inte så bedrövligt, detta är en dator. Du ska tassa på den.
– Visst, sa jag, och fortsatte banka så de kinesiska lödningarna fladdrade.

Att förklara för 25-åriga arbetskamrater vad en utomparlamentarisk genomslagsstencil var för något och hur den präglat min tangentbordsattack var inte lönt.

Siri i grannstuga?

Att förklara för mig själv som 16-åring hur det skulle bli med orden i framtiden hade heller aldrig gått. Hur skulle jag ha kunnat fatta 1967 att år 2020, då skriver du väldigt mycket på mobilen, gosse.
– Mobilen? En sån där fin prydnad som hänger i fönstret och dinglar?
– Nej, en telefon utan sladd…
– Har ni ingen sladd?
– … som du bär med dig överallt och med den kan du googla…
– Goggles? Såna solglasögon som Nils Ferlin hade?
– … och fotografera och titta på kartan och prata med Siri…
– Tanten i granngårn?
– Nej, en annan Siri. En digital. Och skriva och skicka och läsa tidningen och… ja ringa med också faktiskt. Det du har skrivit kan du skicka till en skrivare, för utskrift.
– Skrivare? En sån där med gåspenna och pergamentrulle som kungen hade på medeltiden? Är han dyr i lön den?