”This too shall pass” – SVENSSONS SLÄNG

Livet har lärt mig att balansera våra ledsenheter. Det finns händelser och erfarenheter som ligger och vibrerar som en svart ton i bröstet. Ständigt.
Jag hör den men har lärt mig höra andra toner med.

Motmedlen mot ledsenheten stavas empati, humor, solidaritet. Det finns de som har det värre och this too shall pass som engelsmännen säger. Även detta kommer att passera.

”Det är timjan i”
Folk är olika. Nyss deltog jag i en diskussion på Facebook om Frans G. Bengtssons roman Röde Orm. Vi är några stycken som läst boken om den rödhårige vikingen många gånger. Nu bollade vi favoritepisoderna mellan oss.

”Men när blodkorven kom, fingo de tårar i ögonen båda, och det tycktes dem att de aldrig fått ett ordentligt mål mat alltsedan de seglat ut med Krok.
– Den lukten är bäst av allt, sade Orm stilla.
– Det är timjan i, sade Toke med bruten röst.”

Mitt i diskussionen kommer en kommentar från en medmänniska som säger att tyvärr, för henne fungerar det inte. Hon har öppnat samma bok som vi men fått lov att avbryta läsningen.

Sådär är det förstås och så ska det vara. All respekt för att vi inte är lika. ”Vi gillar olika” är en klok insikt.

Möter eländet olika
Jag börjar inse att det är samma sak med motgångarna och ledsamheterna vi möter. Vi är varierande skapta här med. Då är det klart att vi möter eländet olika.

Jag som kan gråta när jag ser julfilmen Love Actually för minst tredje gången (jo det är sant) gråter sällan offentligt inför ledsamma verkliga händelser på närmare håll. Den gråten gråter jag inombords. Lika stilla, mycket ledsnare men på annat sätt.

Varför kan man undra. Jag som har så nära till mina känslor annars. Den korta stubinen som gått i arv sedan farfars far har visserligen blivit försiktigare med åren men kort är den än. Lyckligtvis bor även skrattet nära till.

Den gamla fina envisheten
Kanske handlar det om farmorsarvet. Hon fanns också som ett starkt exempel i familjen. Farmor som smörjde och lindade sina bensår varje dag. Hon som hade så ont att det värkte höften sned, men som jag aldrig hörde klaga.

Var det där min uthållighet föddes? Någonstans har jag plockat upp förmågan att orka springa drygt fyra mil och två kilometer och gilla det. Eller fila vidare på ett romanelände som jag började skriva på när husets skrivmaskin inte var elektrisk ens och inte hade minne.

Coronan är en jävel. Hon har hindrat oss länge nog nu från att krama våra barn och barnbarn. Dessutom har hon förstört vår verklighetsuppfattning. Vi hajar till varje gång vi ser folk trängas eller kramas i någon gammal film.
– Hallå där! App app app, distansen!
Slutscenen i Love Actually ska vi bara inte prata på. Hela England kramas.

Ändå: this too shall pass. Jag tror ju verkligen det. I december 2020 är det en gåva att vara obotlig optimist. Det finns vackra toner.

### En gång för många år sedan klarade jag inte att hålla munter fasad. Jag var krönikör i P4 Värmland och blev ombedd att medverka i radions rimstuga inför julen.
### Jag tackade nej, fast de blev arga på mig. Sjukdom i min närhet.
### Det finns dagar när den svarta tonen blir för stark och inte ens jag orkar skratta.