Måndag. Bob Dylan fyller 80 år och det händer att jag tänker på morgonsamlingarna i högstadiet. Vad var det som fick vissa av våra uråldriga lärare att spela dessa protestsångare, som de kallades?
Var det verkligen kemiläraren som spelade Barry McGuire från en skivspelare på scenen på Graningeskolan i Molkom 1965? Minns jag rätt där? Låten stämmer, det vet jag säkert. Eve of Destruction. Jag hade aldrig hört den förut.
“You’re old enough to kill but not for votin’.”
När vi flyttat till nybyggda Åsvallaskolan satt vi samlade i musiksalen när någon av de gamla uvarna lade den där nye på skivtallriken. Bob Dylan. Högtalaranläggningen var färsk och ut strömmade musik som ville mer än att bara roa. Blowin’ In The Wind. Vacker, arg och upprorisk.
“How many roads must a man walk down
Before you call him a man?
How many seas must a white dove sail
Before she sleeps in the sand?
Yes, and how many times must the cannonballs fly
Before they’re forever banned?”
Snälla nån, jag har fyllt 70 år själv. De var inte så uråldriga, läraruvarna, då på 60-talet. De var framsynta.
Lite senare började de med något så säreget som morgonsamlingar via centralhögtalarna. I varje klassrum en högtalare, ur var och en strömmade Rolf Edbergs Spillran av ett moln, uppläst av rektor själv. Det var där jag insåg att jag hade varit miljövän hela mitt liv, fast ingen formulerat det åt mig tidigare.
”Människan kan ju endast hjälpligt fatta det som står henne närmast – i rummet, i tiden, på utvecklingsspannet. Evolutionen har placerat henne någonstans mellan det oändligt stora och det oändligt lilla. Hon råkar vara ungefär lika mycket större än en väteatom som solen med sina niohundranittio tusendelar av planetsystemets massa är större än människan.”
Tack rektor Andersson för den upplevelsen och för introduktionen till ett av Sveriges intressantaste författarskap. Tack unga uvar – och ett försenat grattis, Bob.
Ni håller än.
Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 152. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).