Börjar vi närma oss det nya normala? Ett där vi inte handhälsar, inte kramar främmat folk men där vi åtminstone kan träffa v-i-s-s-a medmänniskor både i verkliga livet och inomhus?
– Nu är det ett och ett halvt år sedan ni var inne hos oss förra gången, säger äldsta barnbarnet när vi kliver innanför dörren.
Den repliken hade varit otänkbar före 2020. Så många gånger som vi hälsat på, så ofta som jag var barnaroare eller skjuts- och hämt-morfar i början på pensionärslivet.
Förr.
Nu är vi gamlingar vaccinerade och törs gå nära våra närmaste igen. Bara att skriva det där sista får mig att jubla – och förfäras. Våga gå nära? Vi som är så kramiga, barnbarnen och vi.
Att vi skulle få uppleva den abstinensen.
Ingen julkram
Jodå, vi har setts. Resan strax före jul glömmer vi inte. Då, när vi inte fick gå ur bilen bland folk på 30 mil, hade vi bestämt. När vi sedan firade förjul, först på en vintrig altan, sedan på en till. Tindrade med ögonen men utan att kramas någon julkram.
Eller tidigare på året, när en av barnfamiljerna fick bo i tält i vår trädgård och bara komma in för att använda gästtoaletten. Handsprit i flaska på båda toaletterna, frukost på altanen.
Inställt, inställt, inställt
Vi är ett gäng som brukar träffas en förmiddag i veckan och lösa världsproblemen. Fick ställas in.
Ett annat gäng vandrar en dag i veckan. Fick ställas in.
Bokcirkeln: fick ställas in.
Förutom det sitter jag i två styrelser och en stipendiejury. Digitala möten är en välsignelse, men nu vill jag sannerligen börja ses rent fysiskt igen. En i juryn har jag aldrig träffat i verkliga livet, inte vår nye redaktör i litteratursällskapet heller.
Jag vill ses.
Vi kommer att minnas den här våren och försommaren, när varje vaccinspruta fick så många gratulationer på Facebook. När ordet ”Negativt” blev det mest positiva i svenska språket och en liten taggig rödorange boll blev den mest spridda bilden i hela världen.
Tack för det
Nu – börjar det kanske lätta en aning. Med stor vördnad tar vi klivet över en tröskel igen. Sitter vid samma bord, tätt, och äter frukost morgonen därpå.
Härom dagen var det gubbpromenad igen. Vi vågade åka i samma bil. Tack för det, forskare och vaccinatörer.
Tack för klivet över tröskeln.
### Den kära vännen och jag är lyckligt lottade, jag vet. Vi som är två och har intressen man kan syssla med för sig själv.
### Det har lika fullt varit en jädra skitperiod.
### Än är han inte slut. Hur blir det nya normala?
Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 156. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).