Tanken vet inte att kroppen går sakta

Det har varit en särskild tid. Först intervjuerna, sedan boksläppet, det magiska. Sedan viktigt jobb som badande morfar med glassintresse.

Livet är ett underligt lopp. Du är barn och springer intervall på en badstrand utan att du har en aning om att det är intervaller. Du är ung och jagar sekunder i ett terrängspår och vet precis vad du gör. Du är medelålders och håller klubbens genomsnittstid i långa stafetten. Om bara inte blåsljudet på hjärtat, då skulle de minsann ha fått se… Du är gammal och funderar över vem som lagt till två minuter kilometern på din löptid på femkilometern. Hur gick det till?

Där var jag.
Där är jag.

Tanken vet inte att kroppen går sakta. Tanken går inte styltigt nerför trappan, det första varje morgon. Tanken tror att den fortfarande springer intervall i varm sand vid ett tjärn i Deje, Värmland, västra Svealand, Sverige, Europeiska Unionen, Norra halvklotet, Jorden, Universum, Forshaga kommun, Nedre Ullerud. Hit och dit, bara för att den kan.

Nu gal göken. Sverige är varmt om nosen, klimatet har satt igång sin värmepump, men göken gal på nionde veckan, det är vad han kan.

– Du har lyckats bra med marknadsföringen, säger en vän som tycker han har läst om min bok överallt i våra lokala medier inklusive de sociala.
– Sa verkligen folk keps, sa de inte sportmössa? funderar en annan klok vän.
– Hur går det med din cancer? undrar orolig 15-åring i släkten.
– Tack bra. Behandlingen var intressant, varenda en i sjukvården var trevlig och professionell och i augusti vet jag resultatet.

Torsdag. Göken gal. I dag ska två unga gäster få sin belöning för att de badat fem dagar i sträck. Vi sa så. ”Fem badningar, då får man den sjätte.”
Vad får man?
Man får en belöning.

Foto: Per Inge Bergh