Jag går i bokcirklar. Två stycken närmare bestämt. I den ena ska vi strax diskutera Åsa Linderborgs bok Tjabo. I den andra Magnus Västerbros Kärlekens tid.
Både kungaboken och den som beskriver kärlekens dröm och verklighet under två tusen år är rejäla tegelstenar. När jag kämpar som bäst med Västerbros kärleksanekdoter får jag lust att lägga ut detta på Facebook:
Är det petigt att föreslå att de nästa två bokcirkelböckerna vi läser helst inte ska väga 888 och 1 140 gram? Frågar åt en vän.
Jag låter bli. Folk får väl skriva långt om de vill. Varför republikaner så ofta är så intresserade av monarkin är kanske inte särskilt svårt att förstå. Åsa Linderborg tycks ha läst varenda artikel som skrivits om Carl Gustaf Bernadotte sedan en lång stund innan han föddes.
Hjärtan har alltid bultat
Västerbro har gjort en liknande resa genom historiska texter om kärleken. Vad hans slutsats blir vet jag inte riktigt än, boken i mitt knä har 93 olästa sidor som väntar på mig i novembermorgonen.
Vad jag själv tror, som gammal romantiker, vet jag. Kärleken är lika gammal som människan. Minst. Oavsett vad samhället och kyrkan sagt om formerna har vi gått omkring och blivit kära, årtusende efter årtusende. Bultande hjärtan, stigande sav.
Jag känner till och med en hund som visar ivrig kärlek en gång i veckan.
Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 523, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).