Nils Lodins livsverk, löpartidningen Springtime, numera svenska Runner’s World, har följt mig i många år. Inspiratör, tipsare om och testare av utrustning, tränare. Allt det och mycket mer har tidningen varit för mig. Det är den än. Ivrigt slukar jag krönikörer som Rune Larsson och Jonas Colting och läsarrapporter om lopp och lyckor.
Under tiden när Claes Åkeson var chefredaktör blev tidningen en aning för elitinriktad för min smak, precis som hans krönikor är, men jag förstår ju att även sådant har läsare.
Februarinumret har mycket av det jag gillar (bland annat ett tema om halvmarathon), men två av reportagen läser jag med särskild glädje. Det ena om när kvinnorna tog sig rätten att springa långt. Kvinnorevolutionen. Det andra om mindfulness för löpare. Självklarhet respektive flum, kan man tycka.
Livmodern kunde trilla ut
Det var Kathrine Switzer som 1967 fullföljde Boston Marathon som första kvinna med nummerlapp. Trots att det var förbjudet för kvinnor och trots att propagandan sa att livmodern kunde trilla ut. Bilden av funktionären som försökte stoppa den tävlande ”K. V. Switzer” i bylsig träningsoverall efter tre kilometer finns kvar. Han lyckades inte, men det gjorde Kathrine och kvinnorna som kom efter.
(Hon skrev alltså ”K. V. Switzer” när hon anmälde sig, inte ”KS” som det står i artikeln).
Reportaget berättar också om de sex kvinnor som satte sig på startlinjen till New York Marathon och demonstrerade för 40 år sedan. De vann de med.
En fråga som ställs i reportaget handlar om dagens arrangemang: varför ska halva befolkningen ”dras med epitetet tjej, färgen rosa och lopp inriktade på trivsel”? Svara på det, arrangörer.
Får skinnet att knottras
Mindfulness för löpare? Redan ordet får mitt skinn att knottras, som om det handlade om att tända rökelse och tro på Aftonbladets horoskop.
Det gör det inte.
Läs artikeln och döm själv. Jag tänker faktiskt prova. Löpning och lycka vet jag mycket om, men kan jag öka min närvarokänsla i springandet, så varför inte? Misstänker att jag återkommer till detta.