Språket äger vi tillsammans. Dessutom har var och en sitt eget. På mitt modersmål är det alltså korrekt att säga ”vart bor du” och ”ja ska jämt tvätte mig först”. Jag får säga så, utan att det handlar om riktning i det ena fallet och utan att jag alltid försöker bli den förste som blir ren. Det försöker jag sällan, de gånger huset är fullt.
Mitt modersmål är sydvärmländska, eller centrala mål som språkvetaren Knut Warmland kallar det på sin karta över Värmlands dialekter. Här heter det så: ”vart bor du?”. Ska jag prata eller skriva rikssvenska blir det en annan sak. Då styr vart riktning och ”vart bor du” blir fel.
Krångligare är det inte. Därför blir jag lite trött ibland på ordningsmän som försöker rätta oss, när vi talar vår mammas språk. Vår dialekt är inte fulare eller felaktigare än den som en gång utsågs till rikets norm.
Missförstådda ord
Nu finns det förstås gränser för hur språkliberal jag vill vara. Att jag stavade dinosaurie utan u i en herrans massa år var förargligt. Särskilt som även vårt hus under en period var invaderat av urtidsdjuren. Häromdagen hittade jag ett annat ord som jag både stavat och uttalat fel.
Det är senaste numret av Språktidningen som upplyser mig. Den brukar lära mig saker. En av artiklarna handlar om det som skribenten Per Ledin kallar nattuttryck. Ord och uttryck som vissa lyckats missförstå en aning. Handburgare, mumsbit, coollugn, idka älgskog, åkerbrasa, farligkorv, magdröm, korrigerad plåt, stationera exempel, collegeblock, copyrighter, skratta sig lycklig, dra alla över en kant, spela wordfood, stopp på belägg, skamdal, dramaskri och blindgalen. Där har du exempel som han nämner, utan att göra narr av de som missförstått, det är viktigt.
Det började med misshandel
En gång var hårdrageri en vedertagen term i vissa misshandelsmål. Det borde jag ha förstått. Någon drog någon i håret och ordet var fött. Men jag fattade fel. Ska vi hårdra det, så har jag nog skrivit fel minst hundra gånger i mitt liv:
”Hårddra”.
Ja ska försöke å bättre mig på den punkten. Jämt nu.