Den bästa nervarvningsfilm jag vet

Kväll efter intensiva dagar. Efter jobbet tittar jag på den bästa nervarvningsfilm jag känner till, hittar den i SVT:s öppna arkiv. Nina Hedenius mästerliga dokumentär Gubben i stugan. I en timme och 29 minuter sitter jag i min ensamhet och tittar på lugna, nästan tysta bilder av en man som stilla lever sitt liv.

Han gör frukost, viker en pannkaka och lägger på smörgåsen. Han sätter potatis, kupar den. Slår hål på isen och hinkar upp vatten. Den klassiska scenen är när han värmer vatten, häller upp det i sitt badkar ute i gräset och kliver i. Fåglar sjunger, skymningen sänker sig över skogstorpet. Lugnare och lugnare blir jag.

Lugnare och lugnare.

Filmen handlar om Ragnar Fredriksson i Kestina och hans vardagsliv som pensionerad skogsarbetare i Dalarnas finnskogar. Den sändes första gången den 13 april 1996 och har setts av miljoner människor i Sverige och på andra håll i världen. Efter det fick Ragnar ta emot busslaster med besökare. Den 7 mars i år dog han, 93 år gammal. Länkar: minnesord, minnesord, blogginlägg om Ragnar.