En kamrat berättar hur han sätter glögg och palmer. Samma dag. I almanackan står det september och i mitt sinne rullar stora vemodet in. Den mänskliga hjärnan är en märklig sak. Raskt drämmer hon till med den enda möjliga association som kombinationen glögg och palmer kan ge en lagom tjock man i 62-årsåldern på Grossbolstorps höjder när han ligger hemma i hösthosta.
Yngve Stoor.
Detta var några dagar sedan. Nu sitter jag kvällarna i ända och lyssnar på vår ende svenska hawaiimusiker på Spotify. Låten hjärnan mindes var förstås Sjömansjul på Hawaii. Den kom på skivan Melodier som bedåra år 1945.
Låt efter låt lyssnar jag på, medan gitarrsträngen på dalmasens hawaiigitarr dallrarrarar. Två solröda segel, Mot Honolulus strand, Blå lagun – varenda låt rymmer längtan och framtidstro. Dall rarr rarr allr-ande kommer framtiden till oss.
Ge mig ett hårdrocksband som vågar spela in sjömansjulen och kalla skivan Melodier som bedåra. Låt folk tro på framtiden igen, så som den gör som planterar palmer i september 2013, trots att Anders Borg nyss har lagt fram sin nya budget och svartmyrorna gått framåt i kyrkovalet.
Månsken över Tahiti går också bra, om ni tycker den passar bättre för distade gitarrer och growlande trut. Är det nog med förslag?
Fotnot: något säger mig att det kan finnas generationer av barn som inte fått lära sig om världens främste svenske hawaiimusiker i skolan. Läs vad Wikipedia skriver om Yngve Stoor.