Jag är den där typen som tittar på klockan när folk kommer sent till möten och som sätter bockar i kanten när det är korrekturfel i trycksaker. I varje fall om trycksaken ligger mig nära. På skrivbordet ska papperen ligga efter räta linjer och helst ska de inte ligga där alls. De ska ha dansat vidare.
Sådär är jag stundom och allt är jag inte stolt över. Ordningsmän blir gärna odrägliga. Men varför i hela fridens dar jag inte kan få ordning på saker och ting i sänghalmen, det fattar jag bara inte. När jag nu är så noga annars.
Sängen full med läsning
Nej, jag menar inte detta att det ligger tidskrifter och böcker i sängen mellan den kära vännen och mig. De ligger i god ordning när de inte används, för då ser den ene av oss till att de hamnar prydligt rättvända intill sänggaveln, mellan våra kuddar. Vi gillar att läsa.
Det som förundrar mig är att jag inte lägger märke. Hur långt har jag hunnit i boken? Varför har jag fortfarande vid 62 års ålder inte lärt mig att använda ett av alla dessa bokmärken huset har? Jag drar hem dem hela tiden. Ena gången är bokmärket av tyg, nästa gång av trä, tråd eller plast, ena gången vackert, andra gången praktiskt. Fula? Jo, de finns de med. Alla lika oanvända.
Varenda kväll tar det mig sju minuter och 49 sekunder att hitta fram till det ställe i boken där jag är. Varför?