Kirskål, konst och udda kolonier

En kväll inser jag att det redan har blivit mörkan november ute men jag har fortfarande inte grävt vårt trädgårdsland. Grävandet är en av de få praktiska sysslor som mina händer begriper sig på och så har jag fullständigt glömt bort att det är dags.

– Kan man gå ut och gräva det en vardagkväll med pannlampan tänd, frågar jag ut i luften.

Inte en enda människa i min omgivning tycker att det låter som någon bra idé, inte den kära vännen heller.

– Det kommer en vår, säger hon.

Ja, vårn ja. Då ska jag släppa upp lite mer kirskål. Vi har en sådan gerillaväxt i ena hörnet av tomten, den håller på och bygger upp sitt befriade område. Än är Republiken Kirskål inte särskilt stor, men den jobbar på det. Vi river ner och kirsen bygger upp.

Bokmässemontergeneral
Det är vår utflykt till Fensbol i helgen som fått mig på andra tankar. När söndagen är så vacker som enstaka novembersöndagar kan vara, då drar vi norröver. Lena Sewall ska prata på Heidruns Bok- & Bildcafé, hon är en berättare och Heidruns var det länge sedan vi besökte.

Det är Lena som gör matreportage i Nya Wermlands-Tidningen och publicerar ett värmländskt recept i varje nummer av tidskriften Värmländsk Kultur. Alltid får de recepten en kringhistoria. Hon är uppväxt i Arvika och lekte som barn i Maja Fjaestads ateljé. Nu har hon skrivit fina böcker om både Skagen och Racken och dess konstnärer och mat. För oss som besökt bokmässan i Göteborg är Lena Sewall dessutom känd som ansvarig för den populära värmlandsmontern där i många år, och det var hon som tog initiativ till en lokal värmländsk bokmässa.

1994 kom boken En bit Skagen. Kulinariska strövtåg i Skagenmålarnas fotspår som hon fick Gastronomiska Akademiens Guldpenna för. Nu ska hon prata om sin senaste bok.

Christians romantiska present
Strax innan föreläsningen ska börja är vi framme vid det vackra gröna huset i Fensbol, där Gun-Britt Karlsson och Bengt Berg har sin verksamhet. Det lyser inbjudande genom spröjsade fönster, inne i bokhandeln går några omkring och bläddrar bland böckerna och i cafédelen dricker andra kaffe och äter andaktsfullt av Gun-Britts valnötskaka med vispgrädde. Nå, vi ska väl hinna fika efteråt, tänker jag och sätter mig på stolen närmast kakelugnen. Då och då lägger någon mer ved på brasan.

Det blir en trevlig timme och lite till. Lena Sewalls kunskap om Rackenkonstnärerna och deras liv och släktskap är imponerande och hon vet att förmedla den. Ibland undrar jag om arvikaborna verkligen vet om vilka storheter de haft i sin närhet? Förstår de vad de betydde och fortfarande betyder?

Lena förstår det definitivt. Varje god berättare bör tänka på att förse sin framställning med betydelsebärande detaljer och sådana har hon hittat många. Hur årtalet 1858, då Christian Erikssons föddes den 30 juni i Taserud, på sätt och vis markerar den egentliga födelsen för Rackenkolonin. Inte 1898 när Gustaf och Maja Fjaestad kom hit. Hur Christian gav sin franska fru Jeanne de Tramcourt en present på hennes 20-årsdag. En potatisstamp… Hur det blev rusning bland värmländska och andra konstnärer i Paris en dag: Gaugain är här, han behöver hjälp.

Då blev det kalas
Lugn, eftertänksam och med imponerande kunskap och detaljrikedom berättar hon hur konstnärskolonin växer fram, hur de alla tycks bo en period var i Oppstuhage, hur de köper sina hus och hur magert de flesta har det.

Fest var det inte varje dag. Men när Fastrarna hade blivit färdiga med en ny stor matta efter flera månaders arbete, då blev det kalas. På bordet: smörtårta med äppelmos mellan bottnarna.

När vi far söderut igen är det kolsvart ute, fyra grader kallt i Fensbol och månen är full. Vid köksbordet hemma slår jag upp receptet på kirskålspaj på sidan 70 i boken. Pajen ser god ut, jag ska verkligen släppa fram lite mer kirskål i mitt liv. Boken med alla berättelserna och recepten heter En bit Racken.

Nu börjar jag läsa den. Gräver gör jag till helgen.