Juldag. Vid dörren står löparskorna och trampar. Inte vet jag om Werner Aspenström sprang men han har likafullt skrivit den bästa dikten om löplust. Bry dig inte om att han nämner träskor och åska. Dikten handlar om vad vi löpare känner en vanlig juldag:
Skor längtar ut
Nyss åskade det.
Nu har det upphört.
Hund håller jag inte.
Men träskor.
De står vid dörren
och skäller.
Resten får du tänka dig själv, för nu tar jag med mig de svartgröna och ger mig ut. Jag tror det blir en trivsam runda. Jag tror skorna kommer att knarra muntert mot den vita svala snön. En nötskrika flyger förbi i kanten av ängen, vid Sisugårdens busshållplats försöker en hackspett få något matnyttigt ur en grankotte som han kilat fast i en grenklyka och ur min mun strömmar vit lugn andedräkt. Kylan smeker kinden försiktigt. Knarr, knarr, knarr, fötterna känns som om de nyss har gått kurs i mindfulness för lastgamla springare. Nu har de full koncentration på min löpning, båda har sin uppmärksamhet helt inriktad på en punkt mitt i hjärnans allra värsta heta belöningscentrum.
Knarr, knarr, knarr mot den vita snön. Vit andedräkt, sa jag det? Fingrarna fryser något lite, nämnde jag det? Ögonen rinner en aning men gläds åt att allt blev så ljust…
Bara fantasi
…nej visst nej, vi har ingen snö nej, ingen frusen andedräkt heller. Grossbolstorp är höstgrått och termometern stod på fem grader plus när jag stack ut.
Det får gå ändå. En höstrunda i juletid har sin tjusning den med.
Skorna luktar grus och lycka.