Annars är man bara en liten lort

Först tänkte jag skriva ett långt inlägg här. Det skulle handla om att vara människa.

Om att vi alla är lika mycket värda, vad vi än har för färg på skinnet.

Om min resa till det nazistiska förintelselägret Auschwitz och hur jag stod där med tårar i ögonen inför en väska. Den var en av många hundra resväskor i en jättestor monter med väskor som de som lurats till lägret hade tagit med sig. ”Klara” stod det med vit krita på ena sidan. Något år tidigare hade min dotter Klara stått precis där med sin skolklass och tittat på precis samma väska, tänkt precis samma tanke och gråtit precis samma tårar.

Om min farmor. Hon som tänkte som Klara och jag och tog emot krigsbarn till gården vid Jakobsberg utanför Karlstad. ”Det kunde ha varit vi”.

Om det som Astrid Lindgren skriver om i Bröderna Lejonhjärta. Det finns saker man måste göra, ”annars är man ingen människa utan bara en liten lort”.

Om att jag vill lämna över Sverige och jordklotet i ett bättre skick till mina barn och barnbarn och allt annat folk.

Klockan 12 i Museiparken
Allt detta tänkte jag skriva en lång text om. Det behövs inte. Allt är så självklart eller borde vara det. Vi är lika mycket värda. Vi behövs varenda en. Mångfalden berikar, är du rädd för främlingar förminskar det både dig och samhället.

Detta skriver jag inte för att vara gullig. Att bekämpa rasismen är ingen gullegrej. Det är ett tydligt politiskt ställningstagande, där enhetsfronten är både stor och bred, det har vi sett de senaste dagarna.

Kom med du också på söndag den 29 december om du kan. Samlingen sker i Museiparken i Karlstad klockan 12.00. Kan du inte delta, så gå gärna in på facebooksidan och gilla. Här är en facebookgrupp för hela landet också, loggan ovan är den gruppens.

Först kom de för att hämta judarna
men jag höjde inte min röst
för jag var inte jude.
Sedan kom de för att hämta kommunisterna
men jag höjde inte min röst
för jag var inte kommunist.
Sedan kom de för att hämta fackföreningsfolket
men jag höjde inte min röst
för jag tillhörde ingen fackförening.
Sedan kom de för att hämta mig
och då fanns ingen kvar
som kunde tala för mig. 

Martin Niemöller