Träningsläger i självbehärskning (del 1)

Självbehärskning är inte min bästa gren. Köp en påse smågodis och jag ska se till att den går åt. Servera mig en äppelpaj med vaniljsås till kaffet och du får snart se assietten renskrapad och mina läppar blanka. Ställ mig på en startlinje och jag kommer inte att vara långsammast de första tio meterna. Hitta mig en finne som skriver roliga böcker om harar, hängda rävar och luftskepp och jag kommer att sluka.

Det är någonting med att leva ut som tilltalar mitt sinne. Ska det bloggas ska det bloggas varje dag. (Helst oftare, men ett visst deltagande i arbetslivet sätter rent tidsmässiga hinder). Ska det springas ska det springas lika långt som längsta loppet vid olympiska spelen i London 1908. Hör du en i kvarteret som gallskriker när Zlatan gör mål är det antagligen jag. Märker du en som tårarna trillar på när tv visar Allt för Sverige är det också jag.

När jag fick mens
Min hjärna är skapt på det viset. Ibland lever jag ut. En gång fick jag avstå från en utflykt till Gettjärnsklätten utanför Sunne med några vänner för att jag fått ”kola-mens”, som de döpte det till. Jag hade tuggat i mig en hel påse socker, fruktos/glukossirap, härdad vegetabilisk olja, kondenserad mjölk, smör, salt, laktos, sojalecitin och aromer. Med andra ord: Rollo-kola. Hela påsen slut på en kort stund.

Prova inte det där hemma. Du hamnar i fosterställning och tappar all lust att bestiga berg.

Värsta franska träningen
Några gånger har jag varit på träningsläger i självbehärskning, dock. En gång, som 15-åring, när jag fastade i tre dagar för att känna hur det kändes. Jo tack, tredje dagen var bäst. En annan gång liftade jag och vännen Q till franska huvudstaden, resan tog en månad och 700 kronor gick det åt. Fast det är klart, just åt var inte vad vi gjorde mest. Det är verkligen en träningssak även för en 18-åring att leva ett dygn på vatten och en halstablett, som vi gjorde vid en autobahnpåfart i Västtyskland.

Värsta träningen var i Paris, när jag fick lära mig att suga på ett litet glas öl i timmar, så vi kunde behålla stolen på uteserveringen. Solen sken och en gång i halvtimmen kunde man ta ett försiktig zipp.

Det är så man lever på 10 kronor om dagen, som vi gjorde i början. Åtminstone om året är 1969 och hotellrummet kostar 7:50, inklusive te och croissant med marmelad till frukost. Tala om träningsläger i suktan och självbehärskning.

Att träna för Lidingöloppet, femdagars och nästa mara var också en träning i självbehärskning. Varje rusch uppför mördarbacken i SISU-skogen var inte lika rolig, nu kan det sägas. Inför första maran tog jag ett vitt år, när jag läst att alkohol försämrar syreupptagningen. Berlinmaran, när båda långtårna sprack i hela sin längd undertill med sex-sju kilometer kvar, är också ett fint minne.

Inte min stil
Nu är det dags igen. Låt mig från början säga det, klart och tydligt: jag är inte typen som börjar med 5:2-dieten eller någon annan häftig innediet som alla tidningar skriver om och folk pratar om i varenda lunchrum och… jag är inte, jag repeterar, INTE den typen.

Jo tack. Jag har börjat nu.
I dag är det 2-dag. Ring inte och stör mig på jobbet.
Jag försöker koncentrera mig.

Matmatmatmatmatmatmatmatmatmatmatmatmatmatmatmatmatmatmatmat.