En del berättelser är så outsägligt vemodiga. Som den här notisen jag hittar i Språktidningens marsnummer:
Sista talarna
nobbar varandra
I staden Ayapa i Mexico finns två griniga gamla gubbar. Ingen unik företeelse, men just dessa två råkar vara de sista som talar språket ayapaneco. De vägrar dessvärre tala med varandra. Ingen vet riktigt varför, mer än att det är den andres fel.
Nu tänker jag på dessa två bestämda farbröder.
En lång stund tänker jag på dem.
Här slutar jag med det. Nu börjar jag i stället fundera över vilken briljant dagsvers Alf Henrikson skulle ha kunnat göra om när de två traditionsbevararna möts på en smal stig i den täta skogen, du vet, strax norr om Ayapa.
Det möttes två talare av ayapaneco
Den ene hade rätt,
den andre samma sätt,
varför ingen av de två på stigen veko
Här inser du nu att den halta biten har inte Alf gjort. Han skulle ha vidtagit helt andra mått å stig.
jag skulle ha skrivit:
… från stigen veko
Det borde jag också ha gjort, nu när du visat mig det. Tack för tipset!