Betraktelse från Lanzarote, nr 3
Världens hotellentréer har fått en ny syn. Rökarna? Visst, de finns framför mången ingång, men jag tänker på satellitletarna. Här står vi om mornarna med våra gps-klockor igångknäppta och väntar på att de ska få kontakt med nog många satelliter för att fatta det som sådana vuxenleksaker behöver fatta.
Sedan löper vi ut.
Först har det tagit någon minut av rastlöst stretchande, också av oss som sällan stretchar. Vi vill ha kontakt. Kom igen nu, satellituschlinger, ja vill kutte! Ska rä behöve ta flere minuter detta, skärp er nö. Se på mig.
Svarta rymden hälsar
Får klockan bara kontakt så vet vi sedan. Hur fort orkar jag denna morgon? Hur långt? Klockan på armen har en hälsning från sputnikarna högt där uppe. Gôsse lelle, just nu springer du i en hastighet av 12 kilometer i timmen och du har förflyttat dig 490 meter.
Efteråt sitter vi framför kartbilden som satelliterna ritade när de följde oss. Där sprang jag rakt. Där löpte jag efter havet. Där var det en uppförsbacke. Efter 4,5 kilometer började ökenlandskapet och stigen i kanten på Playa Papagayo. Jag hade vatten i en flaska och kepan hade jag blött i det odrickbara kranvattnet på hotellrummet. Dricksvattnet var nyköpt.
Ödla med gröna prickar
Det blev en bra morgon. Benen kändes pigga och lungorna ville. En gång vilade jag tjugo sekunder i skuggan under en palm, skrämde upp en ödla med gröna prickar på sidan.
Jag tycker om soliga öar under plikttrogna satelliter. De får mig att vilja leva. Vi kan röra oss på olika sätt, hitta vår utmaning och nyfikenhet längs olika vägar. Det här är min väg. Tack för den.
Kan man trimma satelliter, så jag får lite bättre tid?
En minut per kilometer, mer begär jag inte.
Helst i verkligheten.
… ständigt detta till synes frivilliga stretchande innan vi äntligen får löpa ut. Se mig nån gång nurrå, sputnikar.
