… och ändå, det är någonting särskilt med skrivandet. Författaren Sven Wernström brukar vara riktigt fyrkantig när han ska förklara hur en berättelse bör komponeras. Han tycker till exempel att sista kapitlet ska skrivas tidigt, så skrivaren vet vart han ska.
Inte hjälper det. Även Wernström måste erkänna att ibland händer det att romanfigurerna börjar leva sitt eget liv.
Jag håller på och läser en biografi över filosofen Ludwig Wittgenstein när tanken på detta slår mig. Första gången jag hörde Wittgensteins namn var i en röd stuga bakom sågen i Letafors år 1983. Jag läser och läser och boken vill aldrig ta slut. Den är grundlig, ibland omständlig och bredvid mig ligger en annan bok som jag hellre vill ta itu med. Då, på sidan 341, hittar jag citatet från Wittgenstein:
”Jag tänker verkligen med pennan, eftersom mitt huvud ofta ingenting vet om det som min hand skriver.”
Djupt inifrån lilldatorn hörs ett instämmande mummel när jag renskriver citatet. ”Ja-a, just så, just så kan det vara.” Jädra mystiker, varför får ni allt att låta så spännande? Är det nu jag ska erkänna att orden om pennan stämmer?
Ibland är det inte tanken som dansar, det är tangenten.
