Om det man inte kan tala måste man tiga, skrev han, österrikaren som flyttade till en klipphylla i Norge.
Det bästa i hans bok är det som inte står där, tyckte han. Näst sista stycket handlar om att fatta att inget finns att fatta och sedan gå vidare. Fast det såg de inte. Nästan ingen såg det.
När jag nu försöker skriva den initierade ordleken ”stegfel” om detta ändrar datorn till ”dreggel”. Ibland är min snarstuckna lilldator bra lik vissa småvuxna österrikare från mänsklighetens tidigare historia. Han tror att han behärskar både logik och filosofi.
Felsteg.
Under läsande av Sten Andersson: Filosofen som inte ville tala – ett personligt porträtt av Ludwig Wittgenstein.