I lumpen fanns det stridisar. Det var de som tyckte bättre om kriget än om försvaret. Bättre om vapnen än om människorna dessa var till för att försvara.
Vänstern har också sina stridisar. Det är de som hyllar det oprovocerade våldet i motdemonstrationen. De som överröstar motståndarens talare när han har fel. De som hånar och jublar när Jimmie Åkeson blir sjuk. De som skriver på Facebook att fascister inte är människor.
Båda sorterna är lika farliga. Det är inte kniven som ska vara mest slipad. Det är den medmänskliga hjärnan. Ska jag lita på en politisk analys måste tanken bakom räcka längre än järnröret, knölpåken och batongen.
Jag står på vänstra sidan själv. Röd och grön som grannens rönn. Men aldrig att du får mig att tro att den glödgade ondsinta argsintheten är viktigare än ömsintheten.
Försvarar oss gör jag gärna, fast jag gör det för kärlekens skull. Solidaritet handlar om folklig värme, inte kyla. Det handlar om bondförnuft, folkvett, gammal hederlig arbetarmoral.
Avsky orättvisorna men hata inte människor.
Sådant hat är för småsint folk. Det gör ondast inåt.