Vit fläck på den journalistiska kartan.
En gång i tiden brukade jag träffa en man som hade som sport att skoja om journalister. ”Inget är så trist som en journalist” var hans snällaste favorituttryck i ämnet. Han skrattade själv gott varenda gång. När utrikesreportrar blev skjutna i någon fjärran konflikt jublade han förstås inte men skämtade stundom om saken.
I dag skulle skämtaren inom honom må gott. De senaste två åren har ungefär en dagstidningsjournalist om dagen försvunnit i Sverige. Hon eller han har rationaliserats bort och tillsammans med reportern försvinner granskningen.
Här i landet är det inte journalisterna som beskjuts. Det är demokratin. Kanske också den lokala identiteten. Är det sista bra eller dåligt i så fall? Jag ber att få tänka på saken. Att granskarna dör ut är definitivt livsfarligt.
Hur många politiker om dagen försvinner det?
Trist.