Roligaste dagarna på jobbet i år

Jag försöker undvika att blanda ihop bloggen och jobbet. Det här är en hobby som jag inte håller på med för att få filmjölk. Jobbet är en hobby som jag håller på med för att få filmjölk. Visserligen en hobby som kräver mer tid och där jag måste lämna tidrapport och kunna larma på.

Det är filmjölken som är skillnaden.

Samtidigt tycker jag inte att företaget som råkade anställa mig ska behöva få ut för allt som deras stönigaste medarbetare skriver på fritiden. En enkel ekvation. Regel nummer ett är skapad:

Håll isär’et. Di kan fatte på jobbet att det är du…

Fast om jag nu har haft några av mina roligaste arbetsdagar på länge på filmjölksjobbet? Ska jag inte få skriva det här då, bara för att jag är en stönig typ med regler och krångligheter? Regel nummer två är skapad:

Utom ibland.

Jag arbetar med information. Mitt jobb är att med näbbar & klor & dator & trut försöka se till att det blir så enkelt som möjligt för värmlänningarna att åka kollektivt. Det ska vara lätt att resa, lätt att förstå biljetter, periodkort och tidtabeller, lätt att hitta svar på alla frågor.

(Nej, vi är inte riktigt framme än, jag veeet, men vi jobbar på’t!).

Den saken är jag med och hjälper till med som enkel medarbetare. Ett roligt arbete. Jag gillar mitt Värmland och dess invånare och tycker att vi ska vara försiktiga med våra barns och barnbarns miljö, så den räcker till deras barn och barnbarn att leva och skaffa egna barn och barnbarn i, som… ja, du fattar. Jag har hamnat rätt. Jag är en sån där som tycker det är bättre med femtio personer i ett fordon på väg till jobbet, än en och en i femtio fordon. Det blir mer jordklot kvar då, till de där goa ungarna jag nämnde.

En gång i månaden får jag pengar till filmjölk för detta miljöarbete. Min fru hämtar dem via datorn. Vete fanken hur det går till.

I fredags skrev jag på facebook att det var min roligaste dag på jobbet hittills i år. Jag kunde ha skrivit samma sak i måndags, tisdags och i går. Det är nämligen sant.

Vi har jobbat och slitit med ett nytt biljettmaskinsystem till den där miljövänliga trafiken jag informerar om. Många har slitit mycket mer än jag: biljettansvariga, projektledare, tekniska fixare, utbildare och en massa andra. Hårt har dom kämpat, bra ska det bli.

Nu har vi kommit så långt att vi har börjat testa systemet skarpt. Många resenärer har tagit chansen att prova och samtidigt hjälpa oss förbättra den trafik vi värmlänningar äger tillsammans.

Jag vet att det sista låter hurtigt. Jag är hurtig. Den gemensamt ägda kollektivtrafiken är en form av organiserad medmänsklighet, det har jag sagt vid många möten när vi träffat politiker och andra. En gång fick jag tårar i ögonen när jag höll föredrag om saken. De kan inte ha trott att jag var klok. Värmlands kommunpolitiker kan ju inte veta att det är just den inlevelseförmågan som ser till att jag får min filmjölk till frukost.

En av mina uppgifter de senaste dagarna har varit att starta och sköta ett forum på webben, där testresenärer kan ställa frågor om nya kortet, biljettmaskinerna och annat som intresserar, retar eller bekymrar dem. Med hjälp av duktiga arbetskamrater har jag kunnat föra en dialog med frågvisa resenärer.

Jag har försökt hjälpa de som åker med oss. Jag har dessutom försökt göra samtalet personligt, för dagen går lättare då.

Fort har dom frågat, fort har vi svarat. Ibland har man flyt. Till sist var det en av de frågvisa som skrev på forumet och tackade mig. Tack för din enorma aktivitet med att svara på alla frågor, skrev han.

Jag blev så glad.

Först ger livet mig några sällsynt roliga dagar på jobbet, sen får jag ett offentligt tack på webben också för det, av en som är tacksam. ”Enorm aktivitet”, det går att läsa långt borta i Japan om nån vill. Han vet att det inte är min förtjänst att alla fått svar och det vet sannerligen jag med. Det är egentligen K och K och M och M som skulle ha tacket, och många fler än dem. Men jag blev så innerligt glad.

Jag ljög i början på den här texten.
Det är inte bara för filmjölkens och miljöns skull.

Kroppen, 61, protesterar

Lördag: springer. Kroppen säger fullständigt emot mig. ”Vill inte. Sluta, vill inte”. Efter trehundra meter stannar han mitt på ängen. Då lufsar jag till Eidebacken vid SISU-gården och tvingar honom till backträning där. Rusch uppför, stilla jogg nerför, rusch uppför, stilla jogg nerför. Det som brukar ta 26 sekunder uppför tar 30. Nästa rusch går fortare och nästa ännu fortare. Tungt och motvilligt men fort.

Han ska lära sig.

Söndag: fortsätter med ett jobb från lördagseftermiddagen som jag annars aldrig gjort förut. Rallat kodret med skottkärra har jag gjort, rallat jord, grus och torvströ, rallat cement när vi byggde värn på I2-skogen, rallat ved, kluven och okluven, rallat kompost, grästorv och trädgårdsavfall i trädgården, rallat ungar på skoj i Forshaga och Herrljunga och rallat fyll vid teknikspåret vi gjorde åt skidåkarna uppe vid friluftsgården.

Men aldrig någonsin har jag kört överbliven smågatsten och storgatsten på vår tomt. Det är tungt och plötsligt populärt. ”Vill!” säger kroppen. ”Kul detta!”. ”Ralla mer!”.

Jag kommer aldrig riktigt att begripa mig på den här kroppen. ”Du ska va president!” sjunger Thåström i datorn när jag skriver detta. ”Du ska va löpare!” ropar jag åt kroppen min, 61.

Den, han bara skrattar. Humörlöpare är vad han är.

Båda bor ni i ett samhälle som sakta spricker sönder

Karlstads Bokcafé har gjort nytta i 31 år. Från början ville eldsjälarna bakom föreningen skapa en mötesplats där folk kunde byta tankar och idéer med varandra: ett bokcafé mitt i stan. Av den drömmen blev ett hörn av Café Gjuteriet i Karlstad Levers fina kulturhus på Herrhagen. Där säljer man kulturtidskrifter och lånar ut böcker.

Programverksamheten blev mer än ett hörn. År efter år har bokcafét strävat och arrangerat föreläsningar och kulturprogram. På webbplatsen skriver de att: ”Vi utlovar bra föredrag om viktiga ämnen och inte minst vill vi erbjuda ett forum för samtal, frågor och invändningar”.

Det löftet har de hållit.

De fattiga i Europa
En söndagseftermiddag heter gästen Rebecka Bohlin. Hon är journalist, debattör, instruktör i feministiskt självförsvar och före detta chefredaktör för tidningen Arbetaren. Den kombinationen gillar jag.

Boken hon har skrivit nu heter De osynliga. Om Europas fattiga arbetarklass (Atlas reportage). Huvudpersonen i boken och i Rebeckas berättelse denna eftermiddag är kvinnan som städar, lagar mat och serverar i det nya Europa. Ofta har hon flyttat från ett annat land, ofta är hon just kvinna.

Hon som inte hörs när statsministern och finansministern talar. Hon som varje dag tvingas gestalta överhetsorden rörlighet och flexibilitet. Hon med den låga lönen och delade arbetsdagen. Hon som ofta tvingas ta mer än ett jobb, för att överleva och försörja sina barn. Hon som inte medelklassjournalisterna berättar om.

Slita, tiga, lida är inga modeord i den gruppen, inte migrantkvinnornas verklighet heller.

Utkantens kvinnor proletariseras
Min mamma var småbrukarhustru och sedan skolstäderska, inflyttad i tätorten. Den erfarenheten är inte nödvändig för att förstå Rebecka Bohlins bok, men den underlättar. Då var det den svenska utkantens kvinnor som proletariserades. Nu är det Europas utkanter det handlar om.

Hårdare kroppsarbete än storstädningen på Åsvallaskolan i Molkom har jag aldrig provat, fast jag jobbat i skogen och på sågverk. Det har jag berättat ofta, för det är sant. Faststelnat tuggummi under bordsskivor blev vi rejält trötta på den sommaren jag hjälpte mamma. Trötta på och trötta av.

Värst för henne? Kanske förnedringen att behöva städa upp, dag efter dag, när oförstående skolungar grisat ner och saboterat sina egna toaletter.

Inte skiten. Nonchalansen.

Flest kvinnor som migrerar
Nu börjar Rebecka prata. Lite senare köper jag hennes bok, får den signerad och far hem för att läsa. När De osynliga skrivs rasar en debatt om privata vårdföretag som väger kissblöjor och låter dementa ligga i sin egen avföring och om en äldrevård som producerar liggsår. Allt medan ägarna plockar ut bonusar och för över pengarna till skatteparadis.

Detta debatterar vi med all rätt, skriver hon, men ett perspektiv saknas.

”25 000 arbetstillfällen har försvunnit i äldreomsorgen de senaste fem åren trots att de gamla och sjuka inte har blivit färre. Det är inte bara kunderna, de gamla och deras anhöriga som drabbats av detta. ’Slimmad vård’ betyder i klartext att de anställda som blivit kvar på äldreboendena tvingas ta hand om fler gamla på kortare tid. De försöker nog så gott de kan. Varför rasar inte debatten vidare kring deras arbetsvillkor?”.

Där har du Rebecka Bohlins klassperspektiv i ett nötskal. Det är inte bara våra gamla och sjuka som fått släppa till de där pengarna till skatteparadisen. De anställda har också fått betala, dyrt.

”Enligt FN:s uppskattning finns det omkring 210 miljoner migranter i världen, drygt hälften av dem är kvinnor och det vanligaste jobbat för kvinnor som migrerar är just att jobba i någons hem. Men det är inte bara på en global nivå som fler kvinnor än män migrerar, även inom EU är det så. 52 procent av migrationen inom den europeiska unionen utgörs av kvinnor.”

Efterfrågan ökar på hembiträden
Frilansjournalisten Mats Wingborg menar att det inte är någon slump att efterfrågan på kvinnliga migranter växer i EU, skriver hon. I takt med att de ekonomiska klyftorna växer i Europa och välfärden rustas ner växer efterfrågan på hembiträden.

Skälen till det är tre. 1. Landet ifråga kanske saknar offentlig barnomsorg och har en svag offentlig sektor. Då anställer många hembiträden i stället. 2. Landet har tydliga ekonomiska klyftor. 3. Omsorg har blivit en handelsvara i den globala ekonomin:

”…vilket innebär att när fler kvinnor lönearbetar i Spanien, anlitas fler kvinnor från Rumänien som hembiträden i Spanien. Det leder i sin tur till att moldaviska kvinnor migrerar till Rumänien för att jobba som hembiträden…”

Rut-avdraget är väl bra?
Hotell och Restaurangfacket i Sverige undersökte nyss hur det ser ut med arbetskraftsinvandringen inom deras område. Efter besök på 54 arbetsplatser i Stockholmsområdet kunde de konstatera, skriver hon, att: ”…arbetsgivare med migrantarbetare bryter mot såväl kollektivavtalet som mot de ansökningshandlingar de lämnat till Migrationsverket, i 33 av de 54 granskade företagen. De kom bland annat i kontakt med människor som jobbade 12 timmar om dagen, 7 dagar i veckan. I vissa fall var månadslönen så låg som 2 000 – 3 000 kronor.”

Nå, Rut-avdraget var väl bra? Det som har gjort att så många svarta jobb i hemmen blivit vita?

Rebecka Bohlin och hennes källor är inte övertygade om den bilden. Ett företag som Gesa Markusson från Fastighetsanställdas förbund berättar om anställde ungefär 200 personer vitt i Stockholmstrakten. Samtidigt hade de lika många som jobbade svart

Svartjobben betalar de vita jobben
Rebecka har fler exempel på sådant. Företag som har råd att lägga orimligt låga anbud, eftersom svartjobben är med och betalar de vita.

En städare ska enligt Fastighets avtal tjäna som lägst 111 kronor och 35 öre i timmen. Till det kommer arbetskläder och städredskap, lönespecifikationen ska skickas ut, någon ska skicka fakturorna till kunden, arbetsgivaravgift ska betalas, liksom sjuklön, försäkring och semesterersättning.

”Då kan inte städning kosta mindre än ungefär 220 kronor i timmen, enligt en undersökning som baseras på 40 städföretags genomsnittliga kostnader.

– Vi ser anbud på 185 kronor! Då finns det två sätt att få det att gå runt. Ett är att kunden pröjsar för sex timmars städning men bara får fyra. Men ofta handlar det om svarta anställningar.”

Det sista uttalandet kommer från just Gesa Markusson, facklig ombudsman för Fastighetsanställdas förbunds avdelning 1 i Solna. Rut har inte gjort alla svarta jobb vita. Dessutom är det så att marknaden hur som helst tvingar ner lönerna för de som ska städa i folks hem. Annars har inte medelklassen råd att betala.

Samhället faller isär
Bokens slutsats är att det krävs en nytändning i de fackliga organisationerna. De osynliga ger en del exempel på bra lokalt fackligt arbete på olika håll och många exempel på att detta arbete behövs.

”Mirela Bajgoras tårar över att hon knappt ser sitt barn, Lucia Gonzales utmattning över arbetsdagar på uppåt 15 timmar för att kunna försörja sin familj i Stockholm eller Sado Djalos flackande liv på en naken madrass i än Lissabon, än Hamburg för att kunna skapa sig en framtid, är olika exempel på hur klyftorna i Europa ökar, stressen och otryggheten tilltar, jämställdheten försvagas”.

Samhället faller isär, skriver Rebecka Bohlin.

Det är dags att sätta stopp för det. Min egen slutsats, efter att ha lyssnat och läst är att den gamla sanningen stämmer även här. Det är skillnad på folk. Är du medelklass, då får du städerskan skattesubventionerad. Är du kvinna och arbetarklass, då kan det hända att du är den där städerskan, ibland svartavlönad, väldigt ofta med delad arbetsdag och alltid med en lön som är orättvist låg.

Båda bor ni i ett samhälle som sakta spricker sönder.

Hem | Om mig Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra

Slita, tiga, lida

Ju mer jag läser om projektet, desto mer övertygad blir jag. Fredstanken är bara fernissa. I själva verket är syftet med Europeiska Unionen att skapa en full, foglig, flexibel, flyttbar och förskräckt arbetare som sliter, tiger och lider. Helst ska hon be också.

Om ett jobb till.

Efter läsande av Rebecka Bohlins ”De osynliga”.

Börja i Norra Råda

Vaknar och minns en dröm för ovanlighetens skull. Jag har just skrivit ett blogginlägg i drömmen:

Det är första dagen på första sommarvikariatet som lokalredaktör i Munkfors 1974. Äntligen journalist.

– Jag ska förändra världen, säger jag i telefon till chefen nere på centralredaktionen, Allan Jonsson.

– Bra, säger Allan. Då kan du börja i Norra Råda.

Hembygdsveckan Klarhälja. Gör ett personporträtt på en hantverkare varje dag, och en nyhetstext, säger han.

Kära nån, nu börjar jag upprepa mina gamla scenkåserier i drömmen också. Räcker det inte med att jag berättar alla anekdoter på jobbet tre gånger och tror att varje gång är den första? Så där som herrar gör när de är mellan 60 och 62.

Men Allan hade rätt. För den som ska förändra världen är Kärnåsen, Norra Råda, en utmärkt plats att börja på. Sista kvällen såg jag lysmaskar i björksluttningen ner mot tjärnet. Stigen lyste.

Långt senare fick jag spela en av smederna i Älvdalssagan på Kärnåsen. Ståhl. Han hade behövt en bättre värld. Om stigen lyste då, det vet jag inte.

 

 

 

 

 

 

Bilden: Bloggaren som smed i Älvdalssagan.

 

 

Gillar mitt eget blogginlägg? Nja, jag testar Gilla- och Dela-knappar. Provar engelska än så länge, eftersom de svenska jag hittar fungerar dåligt.


Halsen, musiken, projektet, oron för Ivan samt kärleken till det fria ordet och skrivglädjen

Söndag förmiddag och dags att summera den senaste tidens vedermödor.

Halsen: tog de sista två kåvepenintabletterna för drygt en timme sedan. Tack sjuksköterskor, doktorer och medicinkokare som räddade mig. Biverkning: svårt för det svenssonska sinnet att vara så bundet. En timme efter tablett får du äta mat, två timmar efter mat får du ta tablett. Hela tiden luktar din urin björklut… Nå, jag är i sväljbart och arbetsfört skick sedan onsdagen, det är huvudsaken.

Musiken: Telia och Spotify har synnerligen trivsamma medarbetare på sina kundtjänster, nu kan det sägas. När väl vår kommunikation tog sig, så har mejlen strömmat över land och riken. Inte minst till Cambridge i Storbritannien där två kvinnor på Spotify till sist förstod mitt problem, förmodligen med god hjälp av min lika förstående och tålmodiga välgörare på Telia. Numera strömmar Bruce Springsteen, Elmore James och Peps Persson (och Hasse & Tages Lindemän) ut ur min dator, tv, mobil och bilradio mest hela tiden. Utan att någon stackars namne i Karlstad råkar bryta lyssningen.

Projektet: trädgården ska förnyas, förhoppningsvis husets exteriör också, en aning. Det praktiska jobbet började i går, med att vi fällde enen och sockertoppsgranen i hörnet på framsidan. En rejäl hyrgallerkärra fyllde vi och for till mellersta kommundelen med. Framsidans böljande stenhav ska förhoppningsvis bli slätt som den blankaste slättsjö och nya rabatter ska grävas.

Oron: det finns folk som tror att solidariteten är död. Till er säger jag bara: kolla då gruppen Hitta Ivan på facebook. Där kan ni se hur många medmänniskor det finns, som bryr sig om en facebookvän till mig, och hennes försvunna hund. Ge inte upp Britta, vi håller tummarna allihop. Vi är många som haft ett djur som familjemedlem och vet hur saknad känns.

Dagens förberedelse och morgondagens framträdande: ska prata om medier för 17 nya forshagabor i morgon. Mitt anförande ska tolkas till tre språk, det blir en upplevelse bara det. Misstänker att de som skulle texttolka mig när jag kåserade vid ett PRO-möte en gång fortfarande minns den upplevelsen med skräck. Jag har en tendens att inte följa manus, när jag går igång.

Mitt ämne i morgon är något som jag känner varmt inför. Det fria ordet. Skrivglädjen.

Vad är det första en nybliven diktator försöker inskränka? Ordet. Själv tror jag fortfarande att en bra text kan förändra världen – och det tror uppenbarligen världens diktatorer också.

Ska ta med två älskade vänner och visa. Pennan och tangentbordet.

 

 

Nej …

… vänta förresten, tror jag avvaktar lite. Jag åker till stan och hjälper dom. En vill inte göra dom bet. Inte kan jag pensionera mig, bara för det blir OS i Rio om fyra år.

Jag far till stan och hjälper dom. Vi får tänka på Reinfeldt med. Vad sa han, 75 år? Då är jag nog en pigg och uppdaterad webbredaktör.

Då har en nyrekryterad 68-åring nyss lärt mig html-koda.

– Lägg ut! Lägg ut!

 

Lön för Lööf

Centerledaren Annie Lööf föreslås få sänkt lön eftersom hon är ny på jobbet. Går förslaget igenom får hon bara 75 procents ingångslön. Det vill säga i hennes fall 113 749 kronor i månaden, inte 151 666 kronor som det först var sagt.

Det viktiga är att hon kommer ut på arbetsmarknaden.

 

En olympiad

Nu har jag mindre än en olympiad kvar i mitt ordinarie arbete. OS i Rio de Janeiro, då är jag pensionär om… ja du vet.

Man får vara glad så länge man blir uttagen varje morgon. Tänk på laget. Men jädrar vad jag ska glo på folk som skuttar, skenar och kastar saker i södra Brasilien i augusti 2016.

Vilken tid brukar kuttningen börja där borta, ungefär? Kan jag vänta några år än, med att byta dygnsrytm?