Visst finns det optimister.
Våra politiska åsikter skiljer sig åt, skriver en klok och trevlig medmänniska i ett mejl. Ja. Det gör mina egna också:
Fler poliser. Starkt försvar. Hårdare straff i vissa fall. Nej till kärnkraft. Nej till svenskt medlemskap i Europeiska Unionen. Nej till EMU. Alla människor är lika mycket värda. Antirasism. Jämställdhet mellan könen. Feminism. Hela Sverige ska leva. Höj ersättningarna i a-kassan igen men sänk avgifterna. Minska klyftorna i Sverige. Stärk yttrandefriheten genom att höja presstödet, annars kommer vi snart att få en massdöd bland svenska papperstidningar. Demokratin behöver sina granskare. Lär alla svenskar hjärt- och lungräddning, gör det obligatoriskt även i körkortsundervisningen. Se till att karlstadsbor börjar blinka i rondeller. Bekämpa imperialismen, vare sig den kommer från väst eller öst. Solidaritet. Rättvisa. Jämlikhet. Ät närproducerat. Krafttag mot klimathotet. Radera inte vår historia, bara för att vi har andra värderingar i dag. Högre lön till våra lärare. Storskratt underifrån åt överheten.
Som sagt, de skiljer sig åt mina åsikter. En del är jag förvånad själv över. Varenda riksdagsval är en kompromiss, där jag får försöka hitta minsta gemensamma nämnaren bland valsedlarna, men så är det ju för alla. Partier är bara verktyg, inga självändamål.
Visst vet jag vilket politiskt parti som borde vara perfekt, men det är det inte. Två stycken förresten.
Det tredje? Nej, dom litar jag inte på.
Det är 2013 och nu för tiden får man sina brev rakt in i datorn. Härom dagen fick jag brevet som står här nedanför. Tyvärr var inte själva protokollet med. Jag svarade att om jag ska kunna bedöma det måste de skicka protokollet också, men det vill de inte, verkar det som.
Jag har inget efternamn i min privata e-postadress. Det har varit en källa till mycken glädje. Dels är adressen lätt att komma ihåg, dels sparar det mig tid och dels får jag en del mejl som egentligen någon annan skulle ha. Sådant är alltid intressant.
En karl skrev och berättade att han nu var utvilad efter semestern och full av arbetslust. ”Vad ska jag göra i dag?”. En skickade en städlista, som berättade att det var min tur att städa Rikets Sal. En advokat skickade en bouppteckning, stackarn. En fotbollscup i Umeå bjuder artigt in mig varje gång.
Såhär såg måndagsmejlet ut. X:en har jag satt dit. Det är årsmötestider i mitt land. Det finns en skrivglad karl till där ute som heter Sven-Ove. Nu har jag fått hans mejl med.
Hej!
Ser OK ut.
/Sten
From: Sven-Ove
Sent: Monday, February 25, 2013 8:44 PM
To: Peter XX; Göran XX
Cc: Carina XX; Ulrika XX; Sten XX
Subject: Årsmötesprotokoll
Hej
Undertecknad har försökt att vara behjälplig med att skriva årsmöteprotokollet utifrån mötessekreterarens anteckningar och jag har också bett mötesordföranden berätta om besluten som togs. Jag har också efter ett första utkast fått synpunkter från justerarna. Jag har försökt beakta både ordf och sekr uppfattningar och justerarnas synpunkter och kommit fram till att det är detta förslag som ordf och sekr kan ställa sig bakom. Så ytterligare synpunkter på det innhållsmässiga får framföras till dem. Rena redaktionella ändringar kan jag själv göra om ni har sådana.
Var snälla och bekräfta till mig om det är OK
Med vänlig hälsning
Sven-Ove XX
Man får väl anta att jag lärde mig svenska något lite i mammas mage och sedan från och med födseln en snöig januaridag för 62 år sedan. Minnesgoda personer har sagt mig att jag började prata på allvar i tvåochetthalvtårs-åldern.
Sedan har det hållit på.
Skriva lärde jag mig delvis själv med hjälpsamma personer i min närhet i kombination med pratbubblorna i serien Pigge & Gnidde. ”Va’ heter den bokstaven mamma?”. ”A”.
Och i går hittade jag på mitt första egna svenska ord i vuxen ålder. Korvent. Bildbevis finns på spraktidningen.se. Jag vill redan nu tacka den partistrateg inom Alliansen som kom på att de först skulle grilla korv, allianshöjdarna i Maramö, och sedan berätta för världen att de har tänkt sig att hålla ett konvent.
Tack, strateg.
Klipp från spraktidningen.se
Ledig från jobbet, hamnar i bokhandel, plockar en bokreakatalog.
Jonas Karlsson Spelreglerna, Ulf Linde Sammelsurium, Ulf Lundell Allt är i rörelse, Henning Mankell Minnet av en smutsig ängel, Åsa Moberg Kärleken i Julia Anderssons liv, Arto Paasilinna Skojarna i örtagården, Haruki Murakami IQ84 del 1 & 2, Jane Austen Emma, Albert Camus Främlingen, Fjodor Dostojevskij Brott och straff, Franz Kafka Processen, Jane Austen Stolthet och fördom, Thomas Mann Bergtagen, Mari Jungstedt Den sista akten, Martin Kellerman Rocky om kändisar, Martin Kellerman Rocky 20, Arne Anka Voodoo, Jan Berglin & Maria Berglin Berglin den trettonde, Jan Stenmark Allting igen, Barbro Alving Personligt, Staffan Bergsten Tomas Tranströmer, Walter Isaacson Steve Jobs – en biografi, Björn Kumm Fidel Castro, Niklas Rådström Stig, Elisabeth Åsbrink Och i Wienerwald står träden kvar, Hannes Råstam Fallet Thomas Quick: att skapa en seriemördare, Göran Greider Det måste finnas en väg ut ur det här samhället, Göran Greider Ingen kommer undan Olof Palme, Antonio Damasio Du och din hjärna, Elaine Bergqvist Snacka snyggt, Peter Olausson Nya ord med historia, Inger Dahlberg Landskapen i våra sinnen, Margareta Elg Landskapen i våra hjärtan, M Cowcher & T Barnabei Träna löpning, Barbro Lindgren & Eva Eriksson Trippel Max, Bertil Almqvist Barna Hedenhös i världsrymden och andra äventyr, Håkan Elmquist På jakt efter små djur i hus och trädgård, Tomas Tranströmer Dikter och prosa 1954-2004.
Ännu mera sudoku för alla – varje dag.
Vill ha.
Vill ha tid till.
Sedan kommer jag på att titlarna jag önskar bildar en berättelse och ett porträtt och då tänker jag på det i stället.
Han påminner mig om någon.
Nej, jag är inte emot reklam. Principiellt. Det skulle vara korkat, särskilt med tanke på att jag var journalist i 30 år. Oftast som anställd eller frilans vid en tidning eller tv-station som levde på annonser. I mitt nuvarande jobb har jag beställt massor med annonser och ibland skrivit texter till dem.
Stolt.
Det handlar inte om reklam. Det handlar om etiken för denna reklam och om Gustaf Frödings integritet. Jag hade blivit lika ledsen om någon hade sålt Werner Aspenström eller Tomas Tranströmer till kapitalet.
Det var en så vacker låt.
… och här kunde historien ha slutat. Det finns viktigare saker att bråka om. Jag vill bara lägga till en sak. Min åsikt har jag kvar – men jag har fått låten tillbaka. Hur det gick till är privat. Det har med kärlek och värme att göra. Mando Diaos och Gustaf Frödings låt är präglad på något annat nu i mitt sinne. Någon annan.
Tack.
Svenssons släng: Rövartåg i hembygden, 1
Artikel i Aftonbladet: ”För oss handlar det om att göra en bra affär i varje läge.”
Jag har kommit på att allt hänger ihop. Varför har ingen tänkt på det förut?
Men om du vill ha lite skoj i din ensamhet kan du säga ”hö hö hö” till dig själv. Då blir det roligt.
Hamnar framför tv:n, råkar av en händelse slå på en repris av den kinesiske nobelpristagaren Mo Yans nobelföreläsning. Här är några rader ur den, att fundera över för den skeptiske:
”Efter tillkännagivandet av Nobelpriset i litteratur har det uppstått vissa diskussioner. Till en början trodde jag att dispyten handlade om mig, men så småningom blev jag varse att den man diskuterade är en person som inte har något med mig att göra. Jag känner mig som en teaterbesökare som studerar ett skådespel. Jag ser hur man slänger blomblad över pristagaren, men också hur man hänger stenar om hans hals och överöser honom med avloppsvatten. Jag blir rädd för att han ska bryta ihop, men då kikar han leende fram bakom blommorna och stenarna, torkar smutsvattnet av kroppen, tar ett steg åt sidan och säger till folkhopen:
Det bästa sättet för en författare att tala är att skriva. Allt jag har att säga har jag formulerat i mina verk. Ord som kommer ur munnen skingras och svävar bort med vinden, men det man fäster på papper kommer alltid att finnas kvar. Jag hoppas att ni ska ha tålamod att läsa mina böcker även om jag inte har någon rätt att kräva det av er. Jag har inga förhoppningar om att ni ska ändra er uppfattning om mig bara för att ni läser dem, för det finns ingen författare i världen som kan göra alla läsare lyckliga. Det stämmer ännu bättre i tider som dessa.”
Titta gärna på tv-programmet med föreläsningen och Kjell Espmarks inledning du med. Någon muntergök är inte Mo Yan i talet (varför skulle han behöva vara det?) men han berättar goda historier.
Mo Yans nobelföreläsning på tv:
Länk till tv-programmet
Texten till föreläsningen, översatt till svenska av Anna Gustafsson Chen:
Länk till texten
Varför håller man tummarna för att önska någon lycka? undrar en frågare i januarinumret av Språktidningen. Svaret handlar om språk men också om vad folk har trott på för högre makter.
Att hålla tummarna är ett gammalt sätt att be om skydd mot onda makter som maran och att önska välgång, skriver Susanna Karlsson som svarar i tidningen. Bortsett från att maran betyder något annat för oss som löper, så känns svaret betryggande. I Romarriket höll de tummarna redan under första århundradet efter Kristus.
Den som däremot korsar fingrarna för att ge tur rör sig bland kristna föreställningar. I cross my fingers säger engelsmännen. I den tidiga kyrkan korsade de fingrarna för att skrämma bort ondskan genom att anspela på det kristna korset.
Vem gör vad?
I dag håller folk tummarna i stora delar av norra Europa när det behövs. Sverige, Finland, Tyskland, Nederländerna och Polen för att ta några exempel. Korsar fingrarna gör de i England, Norge, Danmark, Spanien och Frankrike. Det är inte språket det beror på utan regionen. Fransmännen korsar fingrarna men de fransktalande i Schweiz kramar tummarna.
Att korsa fingrarna kan också betyda att du ljuger eller luras. Vem har sagt att det ska vara lätt, fingerpratet?
Utan uniform på närmsta landsting
Samma nummer av Språktidningen berättar om hur strategerna har tagit av sig uniformerna. Nuförtiden lägger de upp strategier för offentlig förvaltning.
Suck.
Det är som om var och varannan informationskampanj vore ett slagfält. Strategerna finns inom alla möjliga områden och titeln kräver alltid ytterligare bestämning, skriver Yvonne Busk.
”Det finns planstrateger, informationsstrateger, kommunikationsstrateger, IT-strateger, barnrättsstrateger, skolstrateger, internationella strateger och HR-strateger, för att bara nämna några. Och kombinationstitlarna bidrar inte nödvändigtvis till klarhet. Den dimhöljda titeln utvecklingsstrateg finns det till exempel gott om.
Inte bara strategerna har klivit in från slagfälten. I många förvaltningar bildar tjänstemän staber. Generaler utses att leda projekt, och piloter blir spjutspetsar in i verksamheterna.”
Andra världskrigets fel
Det beror på efterkrigstidens USA att vår offentliga sektor låter så krigisk i dag, berättar Mats Alvesson i artikeln. Han är professor och arbetslivsforskare vid Lunds universitet.
”Efter andra världskriget var militärer populära och stod högt i kurs, vilket innebar att det militära språkbruket fångades upp av företag. Sedan har de vandrat vidare via näringslivet och tagit plats i våra kommuner och landsting i samband med det som brukar kallas new public management (NPM), det vill säga trenden att göra offentliga organisationer mer företagslika.”
Suck.
Hotande nära några gånger
Själv har jag varit hotande nära att bli strateg ett par gånger. Men då har de tittat på mina slitna jeans och t-tröja och sedan har de tänkt att ”den där f-n kan vi väl ändå inte göra informationsstrateg av”?
Tänker övergripande har jag gjort i hela livet men säg ingenting till dem om det. Jag har alltid tyckt att det är bäst om det är soldaterna som hålls i uniformerna och informatörerna i t-tröjorna.
Världen blir ett snäpp tydligare då …