Etikett: Kärlek

Tungt arbete

När livet är bäst är det arbete och kärlek. Båda är lika viktiga, det visste redan våra förfäder jägarna och samlarna. Jag vet ju inte detta alldeles säkert, men vem kan motbevisa mitt påstående?

Sitter inte kärleken i våra gener? Gör inte lusten att jaga och samla det? Den som följer sitt facebook och har någorlunda antal vänner där, ska finna många bilder från jaktpasset varje år och många på blommor vännerna sått och buskar de planterat.

Jag älskar alla de bilderna. Fiskar också, glöm inte fiskarna. Detta menar jag verkligen.

Motvind?
Ibland är det motvind i kärlek och arbete, visst. Även om den motvinden gudskelov rätt sällan syns på facebook. Olycklig kärlek gör västerländska kulturen sånger om eller romaner. Krånglet på jobbet blir till romaner det med, men oftare till suckar i lunchrum och vid köksbord där hemma.

Ändå är det arbetet som präglar oss. ”Vad jobbar du med?” är den vanligaste frågan, vars svar definierar oss när vi träffar en ny medmänniska. ”Vem älskar du?” är en ovanligare fråga, men att behovet finns behöver jag inte studera nätets alla dejtingsajter för att förstå.

Vi vill inte bara bli svettiga eller åtminstone anstränga oss i ett arbete. Vi vill bli kramade också, av en som tycker om att göra det – och inte kramas bara för det blivit till intet förpliktigande hälsningsceremoni de senaste tio åren.

Krama mig gärna. Men älska mig ännu hellre.
Ge mig ett arbete att producera nytta i.
Tala gärna om när jag är yrkesskicklig och älskansvärd.

Ny förmåga på sågen
En morgon på sågen i Molkom kom det en ny förmåga till basens kontor. Det var inte ovanligt, företaget och basen var generösa med att ge folk arbete. När Evert, basen, gett oss andra våra sysslor, vi som inte hade ordinarie arbetsställen att gå till, var det bara den nya förmågan kvar.

– Du får gå till sjösorteringen och hjälpa dom, sa Evert. Båtshake har dom vid sjön.

– Asch, sa den nye, och tog tag i en lång fyrskäring som låg och skräpade utanför kontoret. Kastade den fem meter upp i luften och gick. Då får det vara, ropade han, med ryggen åt oss alla. Jag vill ha tungt arbete. Tungt!

Kortare visstidsanställning har ingen människa haft på Molkoms Bruk. Vi älskade att berätta hans historia.

– Tungt arbete, i dag vill jag ha tungt arbete, Evert!

Första våren

 

 

 

 

 

 

 

Mitt i alltihop blommar paradisäppelträdet som vore det den första våren i hela världen. Går du nära låter hon som en hel bikupa.

Gör det.
Gå nära dina blommande träd. Där pågår någonting lika gammalt och lika nytt varenda vår. Livet som arbete och kärlek.

När det är bäst är det båda.

Härproducerat

– Lunch? säger den kära vännen en av helgdagarna och då svarar jag ovanligt:  – Ska vi göra nässelsoppa?

Tiden är rätt. Vid komposten börjar brännässlorna bli grova på soligaste sidan men mitt emot är de späda nog. Titt i kokboken och handskar på. Två liter nässelblad behövs det till oss. Efter ett tag har jag lärt mig handlaget. Inte dra med för mycket stjälk, försök riva med dig bladen. Bara bladen.

Först sköljer vi nässlorna väl ett par gånger och plockar ur de stjälkar som ändå kommit med. Bladen är så små att vi kan lägga dem i kokande saltat vatten direkt, utan att skära dem i strimlor. En och en halv liter vatten, en och en halv tesked salt. Där får de koka i fem minuter. Vi slår bort spadet och hackar nässlorna, inte alltför fint.

Smälter en matsked smör i grytan. Lägger ner de hackade nässlorna och det får fräsa i två minuter. Strör över en matsked vetemjöl och rör om. Slår på en halv liter vatten, lite i taget, och lägger i en tärning grönsaksbuljong. Nej, en och en halv får det bli. Låter det koka i 5 minuter. Smakar av med salt och peppar.

Serverar med ägghalvor och strimlad kassler. Vistenvatten och ostsmörgås.

*

… och det är tjugo år sedan vi gjorde nässelsoppa förra gången och andra gången sedan vi flyttade hit 1983 och varför alla dessa år emellan? Det smakar så bra. Jordklotet ger och vi samlar och äter, självsått och härproducerat, direkt ur jorden som jag och mikroorganismerna har gjort.

Smakminnet berättar om farmor Gerdas kök på Almar.
Jag brände mig bara lite.

 

Almar = arrendegården mellan Karlstad och Forshaga, där bloggaren föddes. Bilden är egentligen liggande.

 

Jämt ittnô

 

 

 

I dag skriver jag ingenting. Nada. Rien. Ittnô.

Gå ut i solen i stället. Är det ingen sol, gå ut i skuggan.
Skratta tre skratt tillsammans med en annan människa.
Tänk en storslagen tanke eller en liten, vacker en.

Titta på en blomma, en fågel och ett moln.
Noga.

Skratta tre skratt till.

 

Jämt ittnô = absolut ingenting.

 

Roligaste dagarna på jobbet i år

Jag försöker undvika att blanda ihop bloggen och jobbet. Det här är en hobby som jag inte håller på med för att få filmjölk. Jobbet är en hobby som jag håller på med för att få filmjölk. Visserligen en hobby som kräver mer tid och där jag måste lämna tidrapport och kunna larma på.

Det är filmjölken som är skillnaden.

Samtidigt tycker jag inte att företaget som råkade anställa mig ska behöva få ut för allt som deras stönigaste medarbetare skriver på fritiden. En enkel ekvation. Regel nummer ett är skapad:

Håll isär’et. Di kan fatte på jobbet att det är du…

Fast om jag nu har haft några av mina roligaste arbetsdagar på länge på filmjölksjobbet? Ska jag inte få skriva det här då, bara för att jag är en stönig typ med regler och krångligheter? Regel nummer två är skapad:

Utom ibland.

Jag arbetar med information. Mitt jobb är att med näbbar & klor & dator & trut försöka se till att det blir så enkelt som möjligt för värmlänningarna att åka kollektivt. Det ska vara lätt att resa, lätt att förstå biljetter, periodkort och tidtabeller, lätt att hitta svar på alla frågor.

(Nej, vi är inte riktigt framme än, jag veeet, men vi jobbar på’t!).

Den saken är jag med och hjälper till med som enkel medarbetare. Ett roligt arbete. Jag gillar mitt Värmland och dess invånare och tycker att vi ska vara försiktiga med våra barns och barnbarns miljö, så den räcker till deras barn och barnbarn att leva och skaffa egna barn och barnbarn i, som… ja, du fattar. Jag har hamnat rätt. Jag är en sån där som tycker det är bättre med femtio personer i ett fordon på väg till jobbet, än en och en i femtio fordon. Det blir mer jordklot kvar då, till de där goa ungarna jag nämnde.

En gång i månaden får jag pengar till filmjölk för detta miljöarbete. Min fru hämtar dem via datorn. Vete fanken hur det går till.

I fredags skrev jag på facebook att det var min roligaste dag på jobbet hittills i år. Jag kunde ha skrivit samma sak i måndags, tisdags och i går. Det är nämligen sant.

Vi har jobbat och slitit med ett nytt biljettmaskinsystem till den där miljövänliga trafiken jag informerar om. Många har slitit mycket mer än jag: biljettansvariga, projektledare, tekniska fixare, utbildare och en massa andra. Hårt har dom kämpat, bra ska det bli.

Nu har vi kommit så långt att vi har börjat testa systemet skarpt. Många resenärer har tagit chansen att prova och samtidigt hjälpa oss förbättra den trafik vi värmlänningar äger tillsammans.

Jag vet att det sista låter hurtigt. Jag är hurtig. Den gemensamt ägda kollektivtrafiken är en form av organiserad medmänsklighet, det har jag sagt vid många möten när vi träffat politiker och andra. En gång fick jag tårar i ögonen när jag höll föredrag om saken. De kan inte ha trott att jag var klok. Värmlands kommunpolitiker kan ju inte veta att det är just den inlevelseförmågan som ser till att jag får min filmjölk till frukost.

En av mina uppgifter de senaste dagarna har varit att starta och sköta ett forum på webben, där testresenärer kan ställa frågor om nya kortet, biljettmaskinerna och annat som intresserar, retar eller bekymrar dem. Med hjälp av duktiga arbetskamrater har jag kunnat föra en dialog med frågvisa resenärer.

Jag har försökt hjälpa de som åker med oss. Jag har dessutom försökt göra samtalet personligt, för dagen går lättare då.

Fort har dom frågat, fort har vi svarat. Ibland har man flyt. Till sist var det en av de frågvisa som skrev på forumet och tackade mig. Tack för din enorma aktivitet med att svara på alla frågor, skrev han.

Jag blev så glad.

Först ger livet mig några sällsynt roliga dagar på jobbet, sen får jag ett offentligt tack på webben också för det, av en som är tacksam. ”Enorm aktivitet”, det går att läsa långt borta i Japan om nån vill. Han vet att det inte är min förtjänst att alla fått svar och det vet sannerligen jag med. Det är egentligen K och K och M och M som skulle ha tacket, och många fler än dem. Men jag blev så innerligt glad.

Jag ljög i början på den här texten.
Det är inte bara för filmjölkens och miljöns skull.

Men va’ blir det? Två stycken?

1.
Veckan som gick hade den kära vännen bokat in oss på pensionsrådgivningar, två kvällar i rad. Två stycken? Jag tror det är något hon vill ha sagt. Tecknade hon inte en livförsäkring också, härom året?

På mig.

Det var inte det första jag tänkte på i Lindfors Folkets park midsommarafton 1967, när hon frös om händerna.

2.
I 45 år har vi värmt varandras sinnen. Tre skratt om dagen, det är minimum. Ojämnt antal adjökyssar på morgonen. Aldrig somna arg, alltid säga förlåt.

Leka.
Barnasinnet.

Då är det inte pensionen vi är rädda för.

 

Hemlig utflykt med frun till en ormgrop

Ett enkelt staket bara. På den ena sidan står vi, på den andra ringlar ormarna. Majsolen lyser och vi är i full frihet allihop: kräldjuren, kära vännen och jag. Precis som alla örebroare som rest hit, de behövde inte åka så långt. Just nu skulle vem som helst av oss kunna krypa under staketet och hälsa på de andra.

Det är det ingen som gör. Jo, där är en snok som bär sig lite dumt åt

Platsen heter Öby kulle och jag hade ingen aning om att den fanns, innan jag pratade majning med mina arbetskamrater häromdagen. Majar ni på första maj, där du bor?

– Nej, majar gör vi inte, var det en som sa. Men hemma i Örebro brukar folk åka till Öby kulle och titta på ormarna.

Sedan berättade han livfullt om hopslingrade ormar och om det där enkla staketet som såväl snokar som huggormar och människor tycks respektera, fast det bara är två tvärslår med mycket luft emellan.

I år blir det liiiite längre
I samma ögonblick visste jag vart vi skulle åka i år. Vi majar alltid på första maj och i år får det bli en hemlig resa för den kära vännen, tänkte jag. Ta med stövlar, sa jag. Vi gör som vi brukar. Sockerdricka och Rigi och… Jag vet, svarade den kära vännen, samma procedur som varje år. Ja, men det blir liiiite längre i år.

Sedan satte vi oss i bilen, jag vid ratten, hon förundrad. Vart är vi på väg? Det säger jag inte, du kanske får köra ett tag efter Ölme, för då måste jag läsa kartan.

Jaså, vi ska inte till nånstans i Väse, tänker hon, medan jag kör E18 österut. Jaså, inte Ölme heller. Jaså inte Kristinehamns skärgård. Jaså inte Villingsbergskogarna, inte Ånnaboda, inte…

Strax söder om Örebro byter vi plats vid ratten, längs väg 51. På kartan hittar jag snart en smal krokig väg bort mot vårt nya majningsställe.

Övervintrar i kullen
Öby kulle ligger vid Kvismare kanal drygt en mil sydost om Örebro, mellan Västra och Östra Kvismaren. Den är naturreservat för snokar och huggormar. I april varje år kan man se hundratals ormar, hopslingrade i klumpar, skriver uppslagsverket. På hösten kommer de krypande från markerna i närheten för att övervintra inne i kullen, där de får skydd från den värsta kylan.

Detta har närkingarna känt till i hundratals år. Kullen är inte bara en grus- och stenhög med kilometervis utsikt över åkrarna och våtmarkerna runtomkring, den var dessutom borg på 1200-talet och framåt. Nu är borgen borta men fortfarande finns här gott om hålor och gångar som aldrig fryser till eller svämmas över. Det är där de bor på vintern, ormarna. När solen börjar värma Öby kulle om våren tittar de fram, parar sig och ger sig ut i landskapet för att inte komma tillbaka förrän till hösten igen.

Några solvarma veckor i slutet av april strömmar folk hit för att se på när snokar och huggormar börjar slingra ihop sig i stora nystan för att göra orm.

Försöker mata snok
Allt detta vet jag, för jag har fått det berättat och läst på. Nu parkerar min kära vän bland en massa andra bilar denna soliga första maj. Vi går ut och följer stigen och staketet uppför kullen.

– Vad är detta för en punkthöjd? frågar hon.
– En ormgrop, svarar jag. Titta, en snok. Titta där är en till.


Innan vår promenad runt kullen är klar har vi sett sexton snokar sola sig i gräset och stenrösena. Några är vi så nära, att ett gäng barn försöker mata dem, innan föräldrarna hindrar det. Nyvakna ormar i Närke är inte så sugna på gräs.

Sedan majar vi. Chokladbiten smakar chokladbit, tablettasken med fruktsmak är fin, sockerdrickan prima och skinksmörgås är lika gôtt i solen i Närke som hemma i sisuskogen.

Jag är nästan inte rädd för huggormar alls, när jag ligger på vår rutiga filt och räknar moln. Det är fort gjort: noll moln över Öby kulle. Borta vid Kvismare kanal tränar en brun kärrhök lågflygning framför fågelskådarna.

Ska vi ta en snokrunda igen runt kullen? säger jag till kära vännen. Vi älskar redan stället. På hemvägen läser hon Inger & Lasse Sandbergs bok för mig. Den som heter En konstig första maj och handlar om två barn som majar på en vind i Karlstad.

Hit ska vi fler gånger, lovar vi varandra. Den här majningen var rätt kônstig, den med.

Där har hon aldrig majat förr

I dag ska jag ta min kära vän på en majning hon aldrig varit med om förut. Jag har ingen aning om ifall hon kommer att gilla den, men jag hoppas det. Jag vet inte ens om stället vi ska till är igång, så som jag har tänkt.

Det började med att Radio Värmland ställde frågan: brukar ni maja, där du bor? Snart hade de fått svar från Karlstadsområdet, Grums, Säffle, Ölme, Årjäng, Dalsland, Filipstad, Edane och Lesjöfors. Jodå, här på trakten majar vi.

Då gjorde jag samma undersökning på jobbet. Visst, vi majade när jag var liten. Nej, inte vi, vad är det?

Maja är när du på första maj går ut på utflykt och har picnic, helst i skogen. I ryggsäcken ska du ha sockerdricka, chokladbit av märket Rigi och ett äpple. Det är helt tillåtet att ta med ostsmörgås också och kanske någon mer godisbit, men äpple, sockerdricka och Rigi, det är de tre måstena.

Så gjorde vi när jag barn vid Almar och senare i östra Nyed. Till skogarna vid Almar kom förresten halva Karlstad cyklande med sina filtar och sitt godis.

Vi har lärt våra barn den där seden. Något år fick vi maja under altantaket, för att det regnade för mycket. En gång satt vi till och med i en snedgarderob, den gången minns de särskilt.

I dag är det dags igen. Den här gången är barnen utflugna, men inte våra traditioner. Klart att den kära vännen och jag ska ut i skogen, filten och sockerdrickan är redan packad. Hon har ingen aning om vart vi är på väg.

– Nej, majar gör vi inte där jag kommer från, var det en arbetskamrat som sa. Men däremot brukar folk åka till … och titta på …

Mer säger jag inte. Det är en överraskning. Hon tror vi ska till sisuskogen. Vi ska mycket längre.

Backskräck, skojar han

En vänlig själ skriver in mig i min idrottsklubbs löpargrupp på facebook. Det var många år sedan jag var kvick nog att våga träna med dem, men det bryr de sig inte om. Stolt lusläser jag vad de har för sig i terrängspåren och på nätet. Då hittar jag ett nytt ord där. En person skojar och skriver att han inte kommer till terräng-DM, för han har backskräck.

Backskräck? Det måste vara en av de få rädslor jag aldrig drabbats av. Fästingar? Nej tack. Lösa hundar i spåren? Nej nej nej tack. Träna med för snabba löpkamrater? Nja tack.

Men backar? Backar älskar jag, särskilt de som är på väg uppåt. Som orienterare har jag förlorat många tävlingar, eftersom jag valt att springa uppför bergen, inte runt dem. Som flitig motionslöpare föredrog jag Lidingöloppet och Tjurruset, just för alla uppförsbackarnas skull.

Trött? Det är klart jag blev men jag trivdes med den tröttheten. Det är något särskilt när snor’n och svetten rinner, låren skriker av mjölksyra och hjärnan bara vill koppla av – men plikten ropar i andra örat att ”Nu jädrar springer du, pôjk, annars är du en liten lort! Inte ett gåsteg du tar uppför Abborrbacken, gå är fegt!”.

Utför är det alltid mycket värre.