Mitt förhållande till politiken är enkelt. Jag är intresserad.
Mitt förhållande till partier är ännu enklare. De är verktyg.
Att få sova i egen säng, äta sig mätt, läsa fria granskande nyheter som inte staten censurerat, ha ett jobb att gå till om man är i den åldern, ha fått gå i skolan och lärt sig läsa, skriva, tänka kritiskt och förstå sin omvärld. Att få älska vem man vill, välja vilken politiker man vill, bilda fackförening om man vill och strejka när man måste. Att få dela varandras bördor, vare sig det gäller sjukvård, cykelbanesopning eller friskt vatten ur kranen.
Allt sådant är politik för mig. Nyckelorden är rättvisa, solidaritet och empati, det har de varit sedan jag var 16 år. Det finns några ord till.
Både mål och medel
Tre partier har jag varit medlem i. Alla har vetat att de hör hemma på vänsterkanten och alla har trott på rättvisan och solidariteten. Det är inte rätt att några få ska dela på nästan allt, medan alla andra ska få nästan inget. Så hällde vi inte upp sockerdricka, småsyskonen och jag.
Det första partiet gick jag ur när jag insåg att demokrati är både mål och medel. Det andra när det inte förstod miljöfrågorna. Det tredje när för många fortfarande inte såg att imperialism fanns på fler håll än i norra Amerikat.
Sedan dess har jag ägnat mig åt enhetsfronter, inte partier. Miljöfrågor, kulturfrågor, mångfald och idrottsrörelse. Jobbet som journalist i många år gjorde det inte lättare att vara partipolitiskt aktiv, inte jobbet som informatör heller.
Min grundinställning har ändå hela tiden stått klar, i krönikor, böcker och vid offentliga scenframträdanden. Jag vet vilket folk som är mitt. Vilken klass som inte är min.
Mitt i sörjan?
– Håller du på och radikaliseras på senare år? frågar en vän, när vi ställer upp på torget inför första maj-tåget.
Det är en vänlig och uppriktig fråga och svaret är att jag demonstrerade första gången på det torget 1968. Då mot julfrosseriet, småningom mot USA:s krig i Vietnam och lite senare även för rättvis fördelning av makt och rikedomar i Sverige och världen.
Jag har inte ändrat mig om den rättvisan.
Jag tycker fortfarande att hela Sverige ska leva och att det är bedrövligt att det ska behövas ett ord som ”kvinnolöner”. Jag blir arg varje gång jag tänker på att det går 71 städerskor på en svensk börs-vd, om vi jämför vad de tjänar.
En på 71.
Nu har vi ju en arbetarrörelse i landet. En gång hade vi dessutom en folkrörelse på svensk landsbygd som slogs för småfolket där. Nå, den senare har lämnat över till nyliberalerna för länge sedan och glömt sitt småfolk. Allt medan arbetarrörelsen, den socialdemokratiska, har valt ledare som kallar sitt parti ett mittenparti. ”Mittenparti”?!! Mitt i vadå? Mitt i den nuvarande politiska sörjan?
Då är det inte svårt att välja tåg på första maj.
***
– Rättvisa! ropar en karl framför mig mellan talkörerna, när vi tågar Drottninggatan fram.
– Rättvisa!
Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 948. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)