Författare: Sven-Ove Svensson

Det indonesiska språkintresset är större än jag trodde bland mina vänner. Vad heter egentligen ”min systers tånaglar ser ut som min farfars”, frågar ni, efter att ha läst gårdagens inlägg.

Det är Språktidningen som tipsar om en webbplats för tungvrickare. Här är adressen: http://uebersetzung.at/twister/index.htm

Och så här säger man det där om syrrans tånaglar på indonesiska: ”Kuku kaki kakak kakak ku kayak kuku kaki kakek kakek ku”.

Träna ordentligt nu. Många tycker det är svårare att säga ”typiskt västkustsk köksväxt”.

På högstadiet var det Bildjournalen som styrde min veckorytm. En gång i veckan gick promenaden från Åsvallaskolan bort till Pressbyrån vid stationen. Vems musik handlade det om den här gången? Vilket nytt klädmode? Vilken grupp var på utvikbar elefantbild? Spelglada Shanes? Skönsjungande Hounds? Idolerna Hep Stars med Svenne Hedlund, för alltid personifierande 60-talsmodeordet ”gullig” bland tjejerna?

Vilken ung man blir kallad gullig i dag, med manligheten bevarad?

Nå, livet gick vidare, Bildis lades ner och det blev andra, mer radikala blad som kom att styra den här läsarens liv och veckor. I dag vet jag att många av journalisterna jag lärt mig se upp till faktiskt skrev i Bildjournalen när jag slukade den som mest.

Tidningsläsare har jag förblivit. Som nyhetsnarkoman läser jag bland annat de båda länstidningarna förstås. Papperstidningen på morgonen, nätvarianten då och då under resten av det vakna dygnet. Mycket för jobbets skull, men också av intresse. Glad att bo i ett av de få län i landet, där vi fortfarande har två konkurrerande morgontidningar.

Tack för nätet, det är en välsignelse. När händelserna i Oslo och på Utöya inträffade satt jag klistrad vid datorn, med tv:n på parallellt, många många timmar. Från CNN, BBC och norska VG och NRK strömmade förfärligheterna ut via nätet, samtidigt som tv-bilderna rullade.

Jag gillar alltså internet. Vid sådana händelser är det oslagbart som direktmedium. Utöya läste jag först om via SVT:s text-tv i mobilen. Vem hade trott på den lösningen i barndomen, när vi delade telefontråd med grannen, till vår svarta bakelittelefon? ”Notiser på bild i luren”? Nu skôjer du att.

Ändå är det pappersbladen jag älskar mest. Den som stått i ett tidningssätteri och gnabbats med en kunnig typograf på blytiden vill känna trycksvärtan dofta. Minnas det varma blyet, den spegelvända texten och alla yrkestermerna.

Det ska vara någonting att ta i. Du ska behöva väta fingret och bläddra. Den ska gå att läsa på badstranden, på bussen, i bästa fåtöljen eller långt ute i skogen. Stryka under eller få snabb överblick i och kunna lägga på hög i en hylla. I fall.

Just nu är Språktidningen en sådan favorit. Var annars hittar jag rubriker som ”Blomporr kräver stil”, ”Varför rädda ett döende språk?” och ”Lättare att sjunga fult på engelska”? Var kan jag lära mig att ”En persons modersmål kan påverka hur hon eller han uppfattar en tonföljd i musik”? Eller att det är tydligare att skriva ”knutpunkt” eller ”nav” än i och för sig svenska ”hubb”. Eller varför engelska hub, job och web ska ha två b:n på svenska.

En glädje, varenda gång den landar på köksbordet. Inga elefantbilder att vika ut och sätta på väggen, jag vet. Men du får å andra sidan skicka in ditt favoritord till en webbplats, för att jämföra med andras bästisar.

Nu hinner jag inte berätta mer om min älskling. Jag ska läsa notisen om Språktidningens nyupptäckta webbplats för tungvrickande uttryck. Du kan aldrig tro vad ”min systers tånaglar ser ut som min farfars” heter på indonesiska.

Jag undrar så hur det uttalas.