Ser en enkel reklamfilm från Ikea. Vilken är den roligaste dröm du haft? När min kompis blev förvandlad till en gris och kom ut ur en garderob. Det var nånting med simmande kor. Flygande morötter. Att jag var typ handbollsproffs. Filmen slutar med Ikeas version: När man vaknar och så är det bara varmt och mysigt inuti. Det är dom härligaste drömmarna.
En stund senare hittar jag Katrine Kielos ledarkrönika i söndagens Aftonbladet, Drömmarna finns – utom i politiken. Gôtt, en människa som tänker som jag:
”Varför tonar de politiska partierna ner allt som har med moral, värderingar och drömmar att göra samtidigt som vårt behov av berättelser om moral, värderingar och drömmar verkar vara större än någonsin?
I svensk politik har ’regeringsduglighet’ blivit mantrat framför alla andra. Det har kommit att betyda att med allvarlig uppsyn och allt tunnare hästsvans värna om statsskulden.
’Reformduglighet’ talas det mindre om.”
Sanningen om politiken, skriver Katrine Kielos, är att människor vill vara en del av något större. Vi vill tro att det vi lägger vår röst på betyder något mer än sänkt skatt för oss själva. Precis som vi vill tro att klockan vi köper är något mer än bara en sak som visar tiden. Reklambranschen tjänar miljoner på att berätta för oss hur den lilla tickande saken är så mycket mer. Dagens politiker gör däremot nästan inget alls för att berätta vad de är en del av eller vilken värld de vill skapa.
Word, som vi säger på Grossbolstorp.
